Staten måste ta sin styrande uppgift på allvar

 OECD har i en rapport, som beställts av den förra regeringen, riktat kritik mot Sverige för dess sätt att styra den svenska skolan. Kritiken är omfattande och allvarlig. Bristerna handlar om, främst, läraryrkets låga status och begränsade karriärmöjligheter, alltför låga krav på eleverna och stora kvalitetsskillnader mellan olika skolor. Kritiken måste ses som, främst, riktad mot staten, som har lagstiftat och utfärdat förordningar om, till exempel, att skolan ska vara likvärdig och att lärarnas situation ska förändras, men som inte klarat att få genomslag för lagar och förordningar.

De åtgärder rapporten nämner som mest angelägna är att tillse att de bästa lärarna rekryteras till skolor med största problemen, att kvaliteten i lärarutbildningen höjs, att det skapas ökade karriärmöjligheter, att stödet till elever med annat modersmål än svenska blir likvärdigt, att det fria skolvalet görs likvärdigt över landet och att friskolorna får en närmare koppling till kommunerna.

Kommunerna har ansvaret för driften av flertalet skolor. Staten har ansvaret att genom lagar och förordningar tillse att alla barn och elever får en utbildning, som är likvärdig, är av god kvalitet och ges i en trygg miljö. Skollagen är omfattande och antalet förordningar är stort.

Vid sidan av det kommunala skolsystemet finns friskolesystemet. Mer än var tionde grundskoleelev och cirka var fjärde gymnasieelev går i en fristående skola. Antalet fristående gymnasieskolor är något mindre än antalet kommunala. För att starta en friskola måste huvudmannen ansöka hos Statens skolinspektion om att få starta skolan. Om skolan uppfyller bestämmelserna och godkänns av Skolinspektionen erhåller den bidrag från elevernas hemkommun. Kommunernas inflytande är här starkt begränsat. Friskoleetablering borde emellertid vara en del i kommunernas skolplanering.

Fokus har satts på statens misslyckade styrning av skolan, men inom även andra sektorer kan vi se motsvarande problem. Ojämlikheten mellan kommunerna inom förskoleverksamheten är minst lika stor, för att inte tala om hemtjänsten, särskilda boenden för äldre och kulturen.

Det förefaller finnas en tro på statlig nivå att själva tillkomsten av en lag förändrar verkligheten. Dock: varje beslut om en lag eller förordning måste leda till en tydlig strategi för hur staten ska få genomslag för lagen i fråga. Detta måste gälla alla sektorer där staten har ett styrande ansvar

Ojämlikheten inom förskolan har ökat under trettio års tid. Innan dess fanns en statlig styrning med ekonomiska medel. Det är inte självklart att samma medel bör användas i dag, men exemplet visar att styrning handlar om inte bara att fastslå vad man anser ska gälla utan också om uppföljning och om utkrävande av ansvar. Dock frestas politiker ofta att söka lösa styrningsproblem med organisatoriska förändringar, men att lösa problemen med ojämlikheten mellan kommunerna med att lägga även driftansvaret på staten, skulle visa att man inte sett det verkliga problemet.