När är man gammal?

 När är man gammal? Varje utredning och varje konferens kring äldrefrågorna försöker besvara den frågan. Jag tycker inte frågan är intressant. Fortfarande år 2012 talar vi om äldrefrågor utifrån ett sjukperspektiv och när partierna ska utarbeta politiska program disponerar man dessa efter sjuka, mindre sjuka och kan klara sig själv.

Faktum är ju emellertid att de flesta 80- åringar i dagens Sverige sköter sig själva.

Jag tycker äldrepolitiken ska handla om äldre i arbetslivet, äldre i samhällslivet, äldre i vardagslivet, äldres boende och vården av äldre. Vårdfrågorna är viktiga för oss alla men vissa sjukdomar är åldersrelaterade. De viktigaste politiska utmaningarna tycker jag ska handla om följande.

Många äldre vill vara aktiva i arbetslivet.. Individen måste kunna påverka pensioneringsprocessen. Ge möjlighet till flexibla arbetstider, ge möjlighet till kompetens- och löneutveckling under hela yrkeslivet, utforma skatter och arbetsrätt så att arbetsgivarna stimuleras att anställa redan pensionerade personer och anpassa arbetsuppgifterna till den enskildes arbetsförmåga.

Varför har det blivit så att förnyelse är liktydigt med föryngring? Partierna måste se till att fler äldre ges politiska uppdrag. I statliga utredningar, kommittéer och myndighetsstyrelser måste ingå fler personer över 65 år. Äldre personer ska inte arbeta med endast frågor som gäller äldre personers förhållanden och de politiska ungdomsförbunden måste börja intressera sig för äldrepolitiken

 I vardagslivet kan med små medel stora förändringar göras. Landstingen kan förbättra det förebyggande hälsoarbetet bland äldre personer genom att integrera det i det generella folkhälsoarbetet och utveckla samverkan med intresse-och frivilligorganisationerna.

Ett stort problem är rädslan för att röra sig utomhus. Åtgärder för att skapa säker utomhusmiljö måste av både mänskliga och hälsoskäl bli kraftfullare, liksom att situationen för äldre brottsoffer måste uppmärksammas mer.

Andra utmaningar som rör vardagslivet för äldre handlar om post- och teletjänster, tillgången till handel, tillgängligheten till vardagstekniken och tillgängligheten i och omkring bostaden.

Rapporter om brister i vården ger intrycket av ett system i sönderfall. Intrycket är falskt, men bristerna som finns är emellertid oacceptabla. Vårdgarantin ska avse inte bara att vård ges inom en viss tid utan också att patienten ska kunna vända sig till annan vårdgivare och den bör omfatta även viktig förebyggande behandling. Under kommande femårsperiod krävs, för att det ska bli ett väl fungerande system, 500-600 fler egenläkare per år. Ska närsjukvårdsenheterna bli kraftfulla måste finnas både läkare med allmänmedicinsk kompetens och olika specialister. Öppettiderna måste vara generösa. Närsjukvården bör kunna klara, visar erfarenheter i andra länder, 90% av alla kontakter med sjukvården. Egenläkaren ska var en lots i sjukvårdssystemet och ska, i avvaktan på att äldrevårdscentraler inrättas, också vara skyldig tjänstgöra vissa timmar per månad i särskilda boenden för äldre. Varje medborgare ska ha en egenläkare i ett närsjukvårdssystem som ska vara nationellt. Etableringsfrihet ska gälla för egenläkarna och tillskapande av personaldrivna små enheter ska uppmuntras.

Mycket kan göras för att förhindra att behov av vård uppstår. Tillgång till natur- och kulturupplevelser, förebyggande hembesök och service i hemmet utan behovsprövning är exempel. Anhörigas roll i vården är betydelsefull. Anhörigpeng måste införas och anhörigstödet förbättras.