Vilka frågor är viktiga för oss medborgare att få svar på i syfte att förstå Nato? Hittar vi svaren i utredningar, såsom Sverige, Nato och säkerheten av Hans Blix med flera, eller i den nyss genomförda statliga utredningen av Krister Bringeus, eller finns de hos våra politiker?
Blix med flera har pekat på fördelar och nackdelar med ett svenskt medlemskap, men drar slutsatsen att fortsatt alliansfrihet gagnar Sverige bäst. De förklarar skillnaden mellan försvarspolitik och säkerhetspolitik. Säkerhetspolitik handlar om, förutom försvarspolitik, diplomati, bistånd, handel och samhällskontakter och personutbyte.
Bringeus utredning ska, enligt direktivet, tydliggöra ett brett förhållningssätt till vår säkerhet och bidra till fördjupat samtal om dessa frågor. Uppdraget är inte att föreslå vare sig medlemskap eller fortsatt alliansfrihet. Uppdraget är en del i en försvarsuppgörelse mellan fem partier. Bringeus har visat att dagens säkerhetspolitik har svagheter. Han gör emellertid ingen tydlig åtskillnad mellan försvarspolitik och säkerhetspolitik. Med säkerhet tycks han konsekvent mena möjligheterna att skydda oss från ryska angrepp.
Ryssland bedöms kunna inta Sveriges EU- och Nato-grannar Estland, Lettland och Litauen på ett par ­dagar. I ett tidigt skede kan Ryssland då kräva att få tillträde till svenskt territorium, som Gotland. Detta för att basera ryskt luftvärn och markrobotar med lång räckvidd, vilket effektivt skulle hindra Nato från att undsätta och återta de baltiska länderna. Samtidigt säger utredaren att hjälp från Nato kan dröja. För USA tar det tre veckor att få hit tunga markstridskrafter. Även som Nato-medlem måste Sverige ha ett försvar, som klarar ett första angrepp.
Dock konstaterar Bringeus, liksom Blix med flera gör, att ett ryskt angrepp på Sverige är uteslutet. Angrepp på någon av de baltiska staterna ser han som osannolikt, men det kan dock inte uteslutas. Noteras bör att till exempel USA:s försvarskostnader är ungefär åtta gånger så stora som Rysslands.
Den fråga som jag ser som en av de centrala, och som jag anser att vi ska ställa oss själva för att ideologiskt grunda vår ståndpunkt, rör de signaler Sverige sänder genom att ingå som Nato-medlem respektive att tydligt fortsätta att markera alliansfriheten.
Nato-medlemskap skulle bidra till att avskräcka Ryssland från anfall i Östersjöområdet, är en vanlig synpunkt. Dock torde den ryske president Vladimir Putin vara medveten om att USA skulle komma till undsättning vid ett ryskt angrepp på Sverige, oberoende av om Sverige är Nato-medlem. Vid sitt beök i Sverige nyligen förklarade USA:s vicepresident Joe Biden att Östersjöregionen är okränkbar. Det skulle i sin tur innebära att ett svenskt inträde i Nato knappast ökar den avskräckande effekten, och även innebära risk för djup politisk konflikt med Ryssland.
Kopplat är också att Sverige skulle tappa förtroende i ett arbete för internationellt kärnvapenförbud. Ett medlemskap skulle kunna uppfattas som att Sverige därigenom godtar Nato:s kärnvapenpolitik, och kan knappast vara trovärdigt längre i en kamp för avskaffande av kärnvapen och som främjare av avspänning och nedrustning.
I stället för att öka spänningen bör Sverige prioritera avspänning. Sverige bör med en rad åtgärder visa att man vill arbeta fredsskapande. Arbeta med diplomati, bistånd och handel, satsa på organisationer som OSSE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa) och FN. OSSE är en regional organisation inom FN med 56 deltagande länder. Alla europeiska länder deltar, plus bland andra USA och Ryssland. OSSE arbetar med "tidiga varningar, konflikthantering, riskhantering och återuppbyggnad" i Europa.
Sverige bör verka för undanröjande av den djupa misstro som finns mellan Ryssland och västmakterna. Det är sådana signaler, som bidrar till avspänning.
Sveriges budskap ska fortsätta att vara att konflikter måste lösas utan vapenanvändning och att dödande och förstörelse måste upphöra.