onsdag 28 september 2016

Tjugotvå år och en månad; minns strömmarna av tårar



Jag hade en månad före Estonias undergång själv blivit räddad. Inte från havets fasor utan från att dö en tidig död i cancer. Mitt i sommaren besökte jag den skicklige läkaren P. Persson. Blödningar orsakade mitt besök. Av tre tänkbara förklaringar angav han cancer som en. Stundtals gråtande, ty jag förstod, började jag en mödosam vandring hemåt. Jag var ju sedan en tid ganska kraftlös. De mycket långa dagar, som uppdraget som kommunalråd innebar, hade jag innan använt som förklaring till min trötthet och gråa ansiktsfärg.
Analysresultat klart. Besök på Akademiska sjukhuset för att få besked. "Du har en elakartad cancer i tjocktarmen". Förtvivlan och  gråt. 51 år och livet slut. Svårt att ta in.
Hem, gick och lade mig fortfarande gråtande.
Jobbade intensivt med att försöka förstå. Förstå att bot kan finnas. Jobbade som vanligt.Kallelse till operation. Kvällen före operation samtal med den kände överläkaren. "Vi vet ju inte vad vi hittar i dig när vi öppnar dig". Risken för angrepp på lever och bukspottkörtel är stor vid tjocktarmscancer. Sant och utan omsvep. Men en ny klubba i huvudet.
Operationen gick bra. Sjutton cm tarm togs bort. Ingen spridning noterades. Vård på avdelning, som eftervett dygn blev fylld med blommor från vänliga släktingar, vänner och kolleger.

Detta mitt i valrörelsen. Radio Uppland med vagn på Fyris torg. Varje gruppledare skulle utfrågas. Min tur. Bad om permission från sjukhuset. Taxi beställdes. Aj. Såret gjorde ont när jag försökte gå rak i ryggen. Skulle ju stå vid utfrågningen. Kunde inte fungera. Ringde efter ersättare och tog själv en debatt vid Gränbyskolan. Där fick jag ju sitta.

Eftersamtal med läkare. "Vi anser att du ska få ta ställning till cellgiftsbehandling. Jag valde att tacka ja. Ett tiotal behandlingar med en hel del illamående. Någon dag då och då så pass att jag inte förmådde gå till jobbet. Jag hade partikamrater, som stöttade och visade stor förståelse.

Minnesvärd är, bland mycket annat, intervjun ledd av Anja Kontor. Denna skickliga journalist jobbade då vid Radio Uppland. Blev ganska naket, men var renande.

Tjugotvå år har gått. Mår bra.

Inga kommentarer: