Ordföljden igen

"..men hittills har det endast förskrivits till personer som.." Endast förskrivits? Här menas nog: men hittills har det förskrivits till endast personer, som...

Sveriges fredsröst har blivit tystare

 Från 2019

Sverige har i internationella sammanhang hittills varit en röst för nedrustning, för fredsskapande och medling. Denna svenska roll har skapat respekt i omvärlden och har ansetts som den bästa insatsen för att bidra till en säkrare värld. Sverige säger nu nej till att underteckna en historiskt viktig överenskommelse i FN om förbud mot att inneha och använda kärnvapen.

Ett ställningstagande för förbud mot kärnvapen har länge utgjort en central del i svenskt internationellt fredsarbete. Under sextio års tid har arbete för nedrustning varit en svensk profilfråga. Kursomläggningen nu kan ses som ytterligare närmande till kärnvapenorganisationen Nato.

Säkerhetspolitik handlar om mer än att skydda landets gränser. Säkerhetspolitik innebär också att tillgodose människors önskemål om att slippa väpnat våld, klimathot, terrorism och pandemier, internationell brottslighet och sexuellt våld. Säkerhetspolitik har många beståndsdelar, såsom diplomati, totalförsvar, bistånd, handel samt miljö- och klimatpolitik. Det centrala målet för svensk säkerhetspolitik borde vara att främja en global fredskultur med frihet från våld för alla. Vapnens dominans behöver brytas. Dialog och kunskapsutbyte inom och mellan länder måste främjas.

Sommaren 2017 röstade 122 länder igenom FN:s konvention om kärnvapenförbud. Då röstade Sverige ja. Konventionen förbjuder bland annat utveckling, förvaring, transport, användning och hot om användning av kärnvapen. För kärnvapenstater som ansluter sig innebär avtalet dessutom att en tidsplan för förhandlingar i syfte att avskaffa landets kärnvapen ska utformas.

Beatrice Fihn är ledare för ICAN, den internationella sammanslutning av fredsorganisationer som 2017 fick Nobels fredspris för sitt upplysningsarbete mot kärnvapen. Hon frågar i en artikel: ”Varför tar Sverige inte avstånd från massförstörelsevapen?” Fihn påpekar också att Sverige samarbetat med stater som stödjer kärnvapenförbudet såsom Nya Zeeland, Österrike, Mexiko och Sydafrika.

En fråga behöver klargöras: Varför väljer Sveriges regering att byta riktning? Regeringens svar på frågan tycks vara att Sverige ska fortsätta att arbeta för nedrustning på andra sätt. Någon tydlig plan för hur det ska gå till har hittills inte redovisats. Mänskligheten behöver ett hoppingivande långsiktigt åtgärdsprogram för global fredskultur.

Krigen och militarismen bör förpassas för gott till historiens skräpkammare. Ett sådant stort steg i människans historia tar naturligtvis lång tid och kräver omtänkande på många håll. Den omfattande fredspolitiska utredning som behövs för att börja utforma ett sådant program lyser tyvärr med sin frånvaro. Vad vi i stället nu framför allt ser är en svensk regering som vill satsa tiotals miljarder på kontraproduktiva vapen.

Sverige närmar sig nu Nato än mer. Innebär nästa steg en ansökan om medlemskap? Ett sådant innebär att man åtar sig ett ansvar om ett annat Natoland blir angripet. Nato förutsätter att en medlem även är med i Nato Nuclear Planning Group. I Natostadgans artikel 5 anges att ett angrepp på en medlem betraktas som ett angrepp på alla medlemmar. Sverige skulle bli medansvarigt för den massdöd som användning av kärnvapen medför.

Medlemskapet beräknas kosta runt 90 miljarder kronor per år, 900 miljarder på tio år. Färska beräkningar visar att svensk välfärd, för att bibehållas på nuvarande nivå, på några års sikt kommer att sakna minst 90 miljarder per år.

För att förhindra att bilden av Sverige som en stark kraft för fred i världen nu helt suddas ut krävs ett antal initiativ:

* Underteckna avtalet om kärnvapenförbud.

* Uttala ett tydligt nej till Natomedlemskap.

* Delta i fredsskapande arbete genom dialog, diplomati och genom stöd till svenska och internationella fredsforskare och fredsorganisationer.

* Inrätta ett fredsdepartement, så att en tydlig politik kan formas som långsiktigt bidrar till krigens avskaffande och fredens säkerställande.

Återuppväck den svenska rösten för fred!

Harald Nordlund Valentin Sevéus

Tidigare kommunalråd Författare till en rad böcker
och riksdagsledamot (L) om fredspolitik för fredskultur

Inte under juli

 Tidningen publicerar inte minnestexter, under juli.

För dig som blivande politiker

 För dig som blivande politiker:

"15 steg och du är politiker"

"Varför styr ni inte, politiker? Ni håller ju i ratten"

Beställs: bod.se

Maka takt

 I maka takt, läser jag i dagens ledare. Mak, lugn, ro. Finns adjektivet maka?

Sveriges fredsröst allt svagare

 Skrev vi 2021. Och, nu har rösten tystnat helt

Debatten är viktig, debatten om förbud eller inte förbud mot kärnvapen. Detta, inte minst, mot bakgrund av att Sverige inte undertecknat avtalet om förbud, efter att 2017, ha ställt sig bakom FN-konventionen. Avtalet är nu undertecknat av tillräckligt stort antal FN-medlemmar för att vara juridiskt bindande. Sverige har varit aktivt i FN för tillkomsten av konventionen, men nu alltså tagit ställning för att inte underteckna den. På goda grunder kan antas att Sveriges regering påverkats av ett brev från Trumpregeringens utrikesminister. ”Vi uppmanar starkt er regering att inte underteckna det”, står det, bland annat, i det brev , som tillställts flera regeringar. Brevet kan inte ses som annat än ett hot.

Sveriges närmande till NATO, steg för steg, och nu, i praktiken, ett accepterande av dess kärnvapenpolitik kan inte få andra följder än att Sveriges trovärdighet som fredsskapande kraft, en kraft i en kamp för avskaffande av kärnvapen och för avspänning och nedrustning. Det här är en politik, som leder till provokation och försvårar svensk säkerhetspolitik. Den tidigare svenska inriktningen att prioritera avspänning gäller uppenbarligen inte längre.

Sverige kan fortfarande spela en viktig roll i det fredsskapande arbetet, men det är bråttom. Genom att tydligt visa sin vilja att arbeta med diplomati, bistånd och handel och att satsa på organisationer som OSSE och FN, underteckna FN:s resolution om förbud mot kärnvapen och tydligt säga nej till medlemskap i NATO.

Hans Blix, med flera, har (i NATO-utredningen Sverige NATO och säkerheten) kommit fram till att ett svenskt NATO-medlemskap knappast ökar den avskräckande effekten och det skulle innebära risk för djup politisk konflikt med Ryssland. Ett medlemskap skulle också kunna förstärka bilden av att Sverige godtar NATO:s kärnvapenpolitik.

I stället för att öka spänningen måste Sverige prioritera avspänning. Sverige bör med en rad åtgärder visa att man vill arbeta fredsskapande.

Ett huvudargument för Sveriges ändrade inriktning är ett påstått ökat hot från Ryssland. I ovannämnda utredning är en slutsats att ett isolerat angrepp på Sverige från Ryssland inte är troligt. Nackdelarna för Ryssland överväger fördelarna. En förklaring härtill är att ett angrepp på Sverige skulle göra Ryssland ännu mer ekonomiskt och politiskt isolerat. En annan är att Sverige inte utgör ett strategiskt mål för Ryssland.

Det går att reparera den skamfilade svenska fredsskaparfasaden, men det är mycket bråttom.

Harald Nordlund Uppsala

Ann-Marie Wäppling Luleå

Sverige bör arbeta för freds- och ickevåldskultur

Från 2022 

Mer pengar till vapen! När länder i vår närhet använder våld och rustar upp blir det reaktionen från vissa politiker.

Rapporter från Irak och Syrien om halshuggna, skändade, bombade och fördrivna människomassor för tankarna till medeltida religionskrig. Krigshändelserna i Ukraina, Syrien och Irak visar att något är alldeles galet. Lärdomarna av två världskrig och ett otal andra krig under förra seklet med miljoner döda och fördrivna borde vara tydliga. Den som tillverkar vapen för krig och planerar för krig bör räkna med krig. Det tydliga alternativet är att tillverka instrument för fred och planera för fred. Vilka är då dessa instrument? Ja, det är ju detta som, freds- och konfliktforskare i Uppsala har blivit kända och respekterade för vida omkring.

Skulle krigshändelserna i Ukraina varit desamma om satsningarna på fredsforskning och information om fredsskapande åtgärder varit lika stora som på produktion av vapen?

Människor i såväl Ukraina som Syrien och andra länder vill ha fred och ro. De idéer som förfäktas av Islamiska Statens ledarskap omfattas av endast en liten del av alla muslimer. Det är tyvärr dessa få med vapen och brutalitet som vållar död och lidande för miljoner människor.

Våldet och ofreden måste mötas med folkbildning, upplysning och forskning för fred och med förmedling av kunskaperna till civila och militära ledare. Det handlar nu, till exempel, om att stärka Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE. Denna organisation har tvingats kämpa mot våldsfrämjare i Ukraina och Ryssland med alldeles för små personella och ekonomiska resurser.

Vi behöver tänka mer och längre. Freds- och konfliktforskningens resultat bör bli lättare tillgängliga. Den post i statsbudgeten som administreras av Folke Bernadotteakademin och kallas ”Statligt stöd för information och studier om säkerhetspolitik och fredsfrämjande utveckling” måste utökas.

Världens skolor är den plats där nya generationer kan få den kunskap som bidrar till att krigen kan avskaffas. Denna livskunskap bör förstås inrymma konflikt-, relations- och fredskunskap. Idéerna om medmänsklighet och allas lika värde är grunden, så som den svenska skollagen föreskriver men som lagstiftaren inte lyckats få bra genomslag för.

Nu diskuteras livligt medlemskap i NATO. Vi behöver en politisk debatt som handlar om vägval. Ska vi satsa mer på en alleuropeisk freds- och samarbetsorganisation med små resurser? Eller ska vi låsa in oss i en krigsplanerande och farligt kärnvapenutrustad organisation som redan har enorma förstörelseresurser? Jag vill se en opinionsundersökning med dessa svarsalternativ. Fredsallians eller militärallians?

Ett exempel på något nytt och föredömligt var Uppsala kommuns samarbete med en rad lokala organisationer kring Fredsåret 2014: ”Vi vill under året fokusera på framtiden och hur den skulle kunna se ut.” Om många fler kommuner följer Uppsalas exempel kan denna avgörande framtidsfråga bli en angelägenhet för riktigt många människor runt om i världen. Upprätta ett samarbete kring detta med en rysk kommun för att, bland annat den vägen, lära mer om hur vi ska kunna medverka till att rysk militär trappar ner övnings- och spaningsverksamhet i Östersjöområdet.

Helhjärtad satsning på samarbetet inom OSSE, införande av livskunskap på schemat från årskurs ett i skolan och omfattande folkbildning för spridande av freds- och ickevåldskultur kan vara Sveriges inriktning.

Harald Nordlund f.d. kommunalråd och riksdagsledamot (FP) Uppsala

Språket

 I en artikel i dag:

"Motortrafik är endast tillåten om man har ett ärende på gatan ."Endast tillåten?

Borde stå: Motortrafik är tillåten endast om man har ett ärende pågatan

Svenskt vägval, avspänning eller upptrappning

Från 2022

Vilket vägval står Sverige inför i rådande situation med krig i Europa? Ska Sverige bidra till avspänning eller ska Sverige bidra till upptrappning?

Frågorna belyser skillnaden mellan en säkerhetspolitik som söker fred genom avskräckning och en som söker fred genom avspänning. Frågorna handlar inte om huruvida vi ska ha ett starkt svenskt försvar, utan de handlar om förhållningssätt.

Viktig är skillnaden mellan försvarspolitik och säkerhetspolitik. Säkerhetspolitik handlar om, förutom försvarspolitik, diplomati, bistånd, handel, samhällskontakter och personutbyte.

En fråga jag ser som en av de centrala, och som jag anser att vi ska ställa oss själva är vilka signaler Sverige sänder genom att ingå som medlem i NATO respektive att tydligt fortsätta att markera alliansfriheten.

NATO-medlemskap skulle bidra till att avskräcka Ryssland från anfall i Östersjöområdet, är en vanlig synpunkt. Detta ska emellertid ställas mot att Östersjöregionen för många länder, inte minst USA, är okränkbar och att allt tal om anslutning till kärnvapenorganisationen Nato uppfattas som provocerande. Med svenskt och finskt medlemskap i Nato skulle spänningen i Östersjöområdet troligen öka ytterligare och skulle ses som riktat mot Ryssland. Den okänslige och, till synes, mentalt skadade Vladimir Putin skulle inte, kan man på goda grunder anta, acceptera en utplacering av kärnvapen i Sverige.

Ett medlemskap betyder, bland annat, att Sverige inte kan bedriva en tydlig antikärnvapenpolitik. Det torde också betyda att i en krigssituation med Natoinblandning så ökar risken för att Sverige dras in, då vi förväntas vara lojala.

Svenska insatser för avskaffande av kärnvapen måste bli ännu tydligare. I en sådan strävan bör krav ställas, på Nato, om en politik, som syftar till ömsesidig avveckling av taktiska kärnvapen i Europa.

Hur ska Sverige med bevarad trovärdighet kunna fortsätta ett arbete för avskaffande av kärnvapen om man blir medlem i en kärnvapenorganisation? Hur ska Sverige utan alliansfrihet kunna vara aktiva i fredsbyggande och nedrustning? Klart torde vara att Sveriges roll skulle bli förändrad genom medlemskap i organisation där kärnvapen spelar en central roll. I artikel 5 i Natos stadgar anges följande: Ett angrepp på en är ett angrepp på alla. Här ska vägas försvarspolitiska vinster genom Nato-anslutning mot säkerhetspolitiska förluster.

Den rädsla från Sveriges sida, som ett medlemskap i Nato nu skulle ge intryck av, hos den ryske diktatorn, stärker knappast säkerheten. Än värre är en anslutning till en allians, som ger kärnvapen en central roll. Sverige skulle bli tvunget att anpassa sig till den inriktning, som är utstakad av Nato-alliansens kärnvapenstater.

Putin lär en gång ha sagt: "I want to believe that there is no madman on earth who would decide to use nuclear weapons." Vad han borde ha sagt: no madman but me. I dag kan inget när det gäller denne madman uteslutas.

Inte foga sig i ondskan från en madman och inte onödigtvis provocera en okänslig maktgalen diktator.

Harald Nordlund

Uppsala

Ordföljd

" Uppsala kommun ligger på plats 270 av 290 när det gäller kommunpolitikers attityd till företagare i Svenskt Näringslivs företagsranking."

Bättre: Uppsala kommun ligger på plats 270 av 290, i Svenskt Näringslivs företagsranking, när det gäller kommunpolitikers attityd till företagare.

Sverige måste sätta fart på OSSE!

Skrev jag 2020 

Vid årsskiftet övertar Sverige ordförandeposten i OSSE (Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa). I slutet på 1900-talet spelade OSSE och dess föregångare ESK (Europeiska Säkerhetskonferensen) en avgörande roll i den fredsprocess som avslutade det kalla kriget.

OSSE:s uppgift är att verka för stabilitet, fred och demokrati i Europa. Bland annat skall organisationen främja yttrande- och pressfrihet, nedrustning och förtroendeskapande åtgärder istället för konfrontation. Idag med ökad spänning mellan väst och öst och uppflammande konflikter i Europa, inklusive Södra Kaukasus, har därför OSSE återigen en central roll att spela. Organisationen behövs för avspänning och konfliktlösning eftersom samarbete mellan länder behövs när mänsklighetens överlevnad är under hot från förnyad kärnvapenupprustning, klimatkris, artutrotning och skapande av yttre och inre fiendebilder.

Händelserna i och kring Turkiet, Ukraina, Belarus och Ryssland samt USAs påtryckningar för att stoppa Nordstream2 ökar spänningen. Ekonomiska sanktioner förbättrar inte heller förutsättningarna för en konstruktiv dialog. Nedrustningsavtal som begränsat stormakternas kärnvapen har sagts upp. Många länder, däribland Sverige, vågar inte stödja en FN-resolution om kärnvapenförbud.

Multilateralt arbete för avspänning, fredligt samarbete och respekt för demokratiska och mänskliga rättigheter är en nödvändighet inte minst I vårt eget närområde. Där ser vi en oroväckande spiral av ömsesidiga provokationer mellan Nato och Ryssland och över Östersjön pågår militära maktdemonstrationer som ökar spänningen på ett oroande sätt.

OSSE har spelat en konstruktiv roll i, bland annat. konflikten mellan Azerbajdzjan och Armenien. Men i den konfrontationsspiral som nu präglar öst-västrelationerna bl. a. i Östersjöområdet är det tyst från OSSE! Vår uppmaning till Sveriges regering är att använda ordförandeskapet till att inleda en satsning på avspänning med hjälp av OSSE. Organisationen är en unik mötesplats för Ryssland, andra europeiska stater, USA och Canada. En ambition borde vara att få till ett förtroendeskapande avtal mellan NATO och Ryssland som begränsar militär aktivitet i Östersjön och ger OSSE en medlande roll i olika konflikter som i Belarus, i Ukraina, liksom mellan Grekland och Turkiet och, fortsatt, mellan Azerbajdzjan och Armenien. Målet måste vara att återstarta en process för avspänning, fredligt samarbete, demokrati och mänskliga rättigheter i Europa.

Hur ser den svenska regeringens handlingsplan ut för att åstadkomma detta?

Ingalill Bjartén, v. ordf. Sveriges Fredsråd

Tord Björk, rådsmedlem, World Social Forum. Medgrundare. Nätverket Folk och Fred

Lars Drake, miljöekonom, aktiv i Nätverket Folk och Fred

Staffan Ekbom, Aktiv i Nej till NATO

Pär Granstedt , utrikespolitisk analytiker, författare och tidigare riksdagsledamot

Birgitta Hambraeus, samhällsdebattör, tidigare riksdagsledamot

Rebecka le Moine, riksdagsledamot

Harald Nordlund, tidigare riksdagsledamot och kommunalråd

Karin Rosenqvist, ordf. Folket i Bild/Kulturfront

Birger Schlaug, författare f.d. språkrör

Gudrun Schyman, ordförande i freds- och klimatnätverket Fria Pensionärer

Parul Sharma, människorättsjurist, tidigare ordf. för regeringen 2030-delegation

Valentin Sevéus, ordf., Sveriges Fredsråd

Karin Utas Carlsson, Kvinnor för Fred

Samling för fred

Från 2018 

Bland folkrörelserna är fredsrörelsen en av de äldsta. Trots att den är gammal är den för de flesta ganska okänd och trots att fred ses av de flesta som en viktig förutsättning för välfärd och en av de viktigaste politiska frågorna.

Varför är det så här? Säkra svar kan inte fås och kanske handlar det om att rörelsen saknar resurser, kanske bristande organisation, kanske har man ägnat sig för mycket åt att tala i små interna grupper och för lite med de många människorna.

Efter att under några års tid ha engagerat mig i frågor om fredsskapande och om vilken roll Sverige kan spela i internationella sammanhang funderar jag på tre möjliga förklaringar till svagt genomslag hos allmänheten för fredsrörelsen, nämligen: 1. fredsrörelsen är inte en rörelse utan många, någon med stort antal medlemmar, andra med mycket få. 2. fredsrörelsen har uppstått ur andra rörelser, främst politiska och religiösa. Den politiska grunden finns i dels ett socialistiskt tänkande, där det socialistiska samhället är en förutsättning för fred, dels i ett liberalt tänkande, där frihandel och fri marknad är bästa vägen till välstånd, som i sin tur utgör förutsättning för fred. 3. fredsrörelsen riktar sina krafter i för hög grad inåt och har ett språk, som inte är lättillgängligt.

Historiskt har fredsrörelsen haft stor betydelse för att vi i dag, till exempel, mot vår vilja inte tvingas till utbildning i krigföring, inte har kärnvapen, att Sverige är alliansfritt och att vi har en framstående och internationellt välkänd fredsforskning.

Den första internationellt kända fredsorganisationen i världen bildades 1815 av kväkarna, den religiösa grunden för fredsrörelsen. Vår egen Fredrika Bremer utarbetade och beskrev 1854 en plan för ett kvinnornas världsförbund för att motverka krig och för att utveckla fred och välstånd. Fredrika Bremer fick emellertid svagt stöd för sina strävanden, ja rent av hånades. Fredsfrågor var inget kvinnor skulle ägna sig åt. Fredrika Bremer var för långt före sin tid. Intressant i vår skoldebatt om, bland annat, Livskunskap på skolschemat, är emellertid att hon när hon 1883 bildade Högre Lärarinneseminariet såg till att Fredsfostran skulle ingå i undervisningen.

I Fredrika Bremers anda startades 1883 en svenskavdelning av Internationella freds- och skiljedomsföreningen. I denna, liksom i övrigt i den svenska fredsrörelsen var flera kvinnor framträdande, bland andra, Selma Lagerlöf och Mathilda Widegren.

Utöver Svenska freds- och skiljedomsföreningen, i Sverige i dag verkande fredsföreningar, kan nämnas Svenska kvinnors Vänsterförbund, Kristna fredsrörelsen, Internationella arbetslag, Föreningen kvinnor för fred, Judar för israelisk-palestinsk fred, Svenska muslimer för fred och rättvisa och Sveriges fredsråd.

Utöver dessa finns mindre sammanslutningar med fredsfrågan i fokus. Här finns nätgruppen Fredskulturnätverket, Forum livskunskap och andra helt okända för allmänheten.

Om mina tre förklaringar ovan till den, enligt min mening, relativt tandlösa fredsrörelsen äger sin giltighet måste vi samla de fredsskapande krafterna. Den gemensamma nämnaren är, trots olikheterna i föreningarnas bakgrund, kampen mot våld och för fred. Jag har inte gripits av sådan naivitet att jag tror att vi på kort tid kan bilda en gemensam fredsorganisation. Däremot borde vara fullt möjligt att med representanter för de olika föreningarna samlas kring några centrala frågor, viktiga för att lyfta fredsfrågan till den politiska nivån och för att skapa en opinion för fredsskapande insatser.

Exempel på frågor som rimligen är gemensamma för alla kan vara: Sveriges roll internationellt som fredsskapande kraft, nej till kärnvapen, inrätta ett fredsministerium, Livskunskap på skolschemat och svensk alliansfrihet.

Samling för fred där alla fredsorganisationer deltar kring en gemensam nämnare skulle kunna bli nästa stora folkrörelse i Sverige.

Harald Nordlund

Uppsala

I dag många

 I dag mångfald av språkliga fel. Ett av dem: "...men vart ska de komma i från" ...men var ska de komma ifrån? Ännu bättre: ...men varifrån ska de komma?

Nej till kärnvapen

Detta skrev jag 2015. Jag vet inte om den varit publicerad

Ska Sveriges agerande i försvarsfrågan styras av Ryssland?

Ryssland visar ett allt mer aggressivt beteende med kränkningar och hot. Detta faktum används som argument för svenskt medlemskap i kärnvapenorganisationen NATO

Om Sverige går med i Nato skulle en sådan situation kräva motåtgärder från rysk sida. Hotet ska avskräcka Sverige från att ansöka om medlemskap. Två helt olika synsätt, men med Putin som dirigent i båda.

”Vi bestämmer själva över vår utrikes- och säkerhetspolitik. Vi är militärt alliansfria”, har vår utrikesminister Margot Wallström sagt, som kommentar till hotet från Ryssland. Hon har sagt även att Sveriges policy med ickedeltagande i militära block är en viktig faktor för att säkerställa stabiliteten i norra Europa.

Det är med, bland andra, dessa utgångspunkter NATO-frågan måste diskuteras och inte som reaktion på uttalanden av president Putin.

NATO är en organisation, med USA i förarsätet. USA förfogar över stora mängder kärnvapen. Kärnvapen finns placerade i några europeiska länder. Länderna i fråga har givit sitt medgivande till placeringarna. Sverige skulle vid ett medlemskap sannolikt kunna säga nej till sådan placering, i fredstid. Uppstår däremot en väpnad konflikt upphör den möjligheten och vi kan räkna med kärnvapen på svensk mark. Medlemskapet skulle också innebära att Sverige måste finna sig i den av NATO uttalade rätten att vara den part, som startar användning av kärnvapen. Sverige blir en del av hotet mot mänsklighetens överlevnad.

Sverige kan i stället bli en part i ett arbete för avskaffande av kärnvapnen. En utopi kanske. Nej, om man menar allvar kan samarbete leda rätt. Genom internationella överenskommelser har kemiska vapen, inte avskaffats, men minskats mycket kraftigt. Antalet kärnvapen har också minskat, men tillgången är fortfarande stor och förekomsten utgör ett hot mot allt levande. Frågan är inte om kärnvapen bör och kan avskaffas utan att kärnvapnen måste avskaffas.

Dock gäller för uppnående av riktig fred inte bara att kärnvapnen avskaffas och inte heller frånvaro av krig, ty krig kan återkomma, utan att vi avskaffar våldskulturen. Sverige kan och bör ta ledningen i ett arbete för att ersätta våldskulturen med en ickevåldskultur. I en ickevåldskultur löses konflikter med fredliga medel. Tecknen på att vi befinner oss i ett primitivt tillstånd är att vi tillverkar allt mer vapen och allt hemskare vapen, vi utbildar unga människor för att kunna använda vapnen, men vi lägger försvinnande små medel på fredsforskning, tar alltför få initiativ för fredsskapande och inser inte nödvändigheten av utbildning i konfliktlösning med fredliga medel. Utbildningen kan kallas livskunskap och måste ges redan i förskolan och bli ett skolämne i grundskolan.

Det fredsskapande arbetet måste bedrivas på flera arenor samtidigt. Ur mitt perspektiv har fredsprojektet Europeiska unionen hittills varit en besvikelse. Visst har själva tillblivelsen av unionen hindrat stater från att gå in i konflikter, men vad har unionen härutöver åstadkommit? För mig är det en gåta att Nobels fredspris tilldelats unionen. EU bildades som ett fredsprojekt och ett miljöprojekt. Ännu är det inte för sent, men jag kräver av våra parlamentariker i EU att man fullgör sitt uppdrag att arbeta för fred, ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet, varvid ickevåldslig hållbarhet är grundförutsättning.

Den organisation som skulle förhindra nya krig i Europa kallas OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa. Inget av de fyra allianspartierna talar om OSSE, men däremot talar man gärna om NATO, dock utan att nämna kärnvapen.

Ett mer aktivt agerande för att få bindande avtal om avskaffande av kärnvapnen, helhjärtad satsning på samarbetet inom OSSE, införande av livskunskap på schemat från årskurs ett i skolan och en omfattande folkbildning för spridande av en ickevåldskultur måste bli Sveriges inriktning i stället för medlemskap i en militärallians, som även är en kärnvapenorganisation.

Harald Nordlund

f.d. kommunalråd och riksdagsledamot (FP)

Uppsala

Två språksynpunkter

 Igen blev i tidningen: i gen

Verbformen imperfektum blir nu allt oftare presens particip. Illa

Även försvarsanslaget är en politisk fråga

Skrev jag 2019

 I Signerat den 13 augusti kommenteras pågående förhandlingar om försvarsbudgeten. Signerat menar att budgeten till Försvaret inte kan vara föremål för förhandlingar. Försvarsbudgeten bestäms av ett faktiskt behov. Det uttrycks i meningen: ”Försvaret är ett nationellt intresse, som måste få de resurser och den tid som krävs för att kunna motsvara de krav som ställs på det.”
Vilka krav, som ställs på Försvaret, är emellertid en politisk fråga. Sveriges riksdag kan besluta allt från att Sverige inte ska ha ett militärt försvar till att alla välfärdspengar ska läggas på Försvaret.
Nedrustningspolitiken har under sextio års tid präglat svensk säkerhetspolitik. Säkerhetspolitiken inrymmer kampen mot kärnvapen, men består av även diplomati, totalförsvar, bistånd, handel, personbyten, miljö- och klimatpolitik. Centrala mål i svensk säkerhetspolitik är fredskultur och frihet från våld.
Vilken väg Sverige väljer, enbart satsning på militärt försvar eller freds- och välfärdsinsatser påverkar budgetsatsningarna. Bibehållen välfärd har beräknats kräva utökade anslag med i storleksordningen 90 miljarder kronor på några års sikt. Liksom frågan om bibehållen välfärdsnivå är en politisk fråga måste frågan om hur mycket pengar som ska användas till vapen vara föremål för ideologisk och ekonomisk prövning.
Försvarsberedningens förslag om utökat anslag med 1,5 procent av BNP är i högsta grad en förhandlingspjäs.
Harald Nordlund
Uppsala

Kampen för Dawit Isaak får inte dö

 Jag minns hur vi, ett 50-personer, tågade förbi Eritreas ambassad. Från fönstren filmades vi. Säkerligen inte i syfte att föreviga någonting fint utan för att spara bilder av deltagarna. Vi tågade i protest mot att den eritreanske och svenske medborgaren journalisten Dawit Isaak hade fängslats den 23 september. Året var 2001.

Vilket var Dawit Isaaks brott? Något detaljerat svar har aldrig lämnats. Dawit Isaak och nio andra journalister greps i Asmara och förklarades vara säkerhetsfångar. En säkerhetsdomstol fastställde straffet fängelse på obestämd tid. Inga anklagelser behöver i Eritrea anges.

Jag var riksdagsledamot och var bland de första att i kammaren uppmärksamma Dawits öde. Det gjorde jag genom att till dåvarande utrikesminister Anna Lind ställa fråga om vilka åtgärder UD har vidtagit för att säkra rättssäkerheten för Dawit Isaak, som hålls fängslad för sitt arbete för demokrati och om vilka resultat man nått med sina eventuella ansträngningar. I Upsala Nya Tidning togs fallet upp av liberalen Gunnar Irén, numera verksam i Solna.

Anna Lind, som jag, ända tillhennes tragiska död då hade och därefter, ända till hennes tragiska död 11 september 2003, hade stort förtroende för, svarade att hon delade oron över utvecklingen i Eritrea då respekten för mänskliga rättigheter och demokrati allvarligt åsidosatts i landet. Utrikesministern konstaterade att de förhoppningar som funnits om en process mot ökad demokrati inte infriats i Eritrea och sa sig dela min oro över utvecklingen.

Framställan hade gjorts om sammanträffanden men något positivt svar hade inte erhållits från Eritreas regering, som redan då menade att Dawit Isaak är eritreansk medborgare och därmed inte en svensk angelägenhet.

Eritrea styrs, sedan landet blev självständigt1993, med diktatorisk järnhand och total rättsosäkerhet av landets hittills ende president sedan landet blev självständigt 1993. Han leder också det enda tillåtna partiet.

Det är nu tjugotvå år sedan Dawit Isaak fängslades för sin kamp för demokrati. Fortfarande höjs röster från, till exempel Sveriges författarförbund, Free Dawit, Journalistförbundet, Publicistklubben, Svenska Pen och Reportrar utan gränser, för att Dawit Isaak ska friges. Men, rösten från svenskt politiskt håll har tystnat nästan helt.

Dawit Isaak är svensk medborgare . Det är sålunda ett ansvar för den svenska regeringen att agera. Och det måste höjas röster med krav på ett mer kraftfullt agerande, också tillsammans med övriga länder i EU. Det är emellertid inte enbart ett svenskt ansvar, utan ett ansvar för EU.

Vi måste vi bli fler, som kräver av våra nationella och av våra EU-politiker att på olika, i praktiken alla, sätt att agera för Dawit Isaaks frigivning.deltar i kravställande om frigivning av Dawit Isaak.

Vi måste bli fler som kräver av våra nationella politiker och EU-politiker att mer kraftfullt på olika sätt agera för en frigivning av Dawit Isaak.

Att tyst acceptera fortsatt rättslös behandling av Dawit Isaak är inget annat än ett svek från Sveriges, och EU:s, sida.

Harald Nordlund

F.d. riksdagsledamot (FP)

Uppsala

Ą

 Beror det på att skolan inte lägger samma vikt vid att lära eleverna korrekt svenska som tidigare? Eller är de dåliga kunskaperna en följd av influens från andra språk? Eller är det sociala mediers fel?

Alltnog, det blir bara värre. Hur stoppa utarmningen?

Språket

 VAR uttrycker läge, VART uttrycker riktning

Emotik som skolämne

 

180121

Emotik som skolämne

Ökat välstånd, ökade kunskaper, globalisering, fler kontakter världen över, ökade möjligheter till självständiga val i livet har starkt påverkat människors levnadsförhållanden. Bland annat nya medier har bidragit härtill. Men dessa har också närmat oss till våld och krig. Hur ska vi förhålla oss till denna verklighet? Hur ska vi kunna förstå?

De ökade ämneskunskaper skolan ger hjälper oss att förstå. Men de bilder som regelbundet förmedlas till oss visar att någonting mer behövs. Vi tycks behöva, någonting som det talas allt mer om, en livskompetens. Vi behöver ökad livskunskap. Livskunskap är enligt WHO ”en förmåga att på ett ändamålsenligt sätt möta och hantera vardagslivets olika krav och utmaningar”.

Carl-Gerhard Gottfries och Sven-Olof Olsson har i boken ”Emotik – emotionellt lärande i skolan” förklarat varför skolan behöver arbeta med emotionell utveckling för barn och ungdomar. Emotik som grundförutsättning för ökad livskunskap.

I sammanfattning är Gottfries och Olssons budskap:

* Vuxna måste ge barn och ungdomar handledning i socialt och

emotionellt lärande

* Sjuttio procent av kommunikationen mellan människor anses ske med det emotionella språket.

* Många barn har aldrig fått lära sig vad impulskontroll är och det påverkar deras förmåga att hantera olika livssituationer.

* Det finns i dag ingen systematisk utbildning i skolan om socialt och emotionellt lärande.

* Om man på ett tidigt stadium redan i förskolan ger barn undervisning i emotionell förmåga kunde kanske ungdomsbrottsligheten minska.

* Det borde finnas ett eget skolämne, Emotik.

* Mobbning måste betecknas som ett symtom på misslyckat emotionellt lärande.

* Brister i emotionell förmåga hämmar det intellektuella lärandet

Vilka tecken finns då på de bristerna? Tecknen är många. Inlärandet i svensk skola har försämrats (det inlärande, som mäts i PISA-rapporten). Rapporterna om att det inte råder ordning i klassrummen är många. Mobbning är ett stort problem. Meetoo - rörelsen har blottlagt brister i social kompetens och inlevelseförmåga. Attityden till olikheter i fråga om, till exempel, hudfärg, etnicitet m.m. tar sig i en del fall uttryck i form av aggression. Ohämmat uppträdande i, till exempel, skolan och på bussen och tåget är andra tecken på otillräcklig fostran från föräldrar och skola. Kännande eller emotion ser vi i mimik och kroppsligt beteende. Skolan undervisar i minst tre verbala språk, men ingen undervisning finns i det emotionella språket. Läroämnet emotik bör införas i skolan. Lektioner kan omfatta träning av emotionellt språk, impulskontroll och etik och moral

Livskunskap är ingenting man föds med utan, något som man utvecklar i samspel med hemmet, skolan och i mötet med andra människor och som något som gör tillvaron mer begriplig, hanterbar och meningsfull.

Det finns starka bevis för att socialt och emotionellt lärande, som är en viktig del av livskunskap, förbättrar skolprestationerna. Det finns studier, som visar att träning, under barnaåren, som stärker förmågan till självkontroll har ett tydligt samband med god hälsa och mindre användning av droger senare i livet (främst Dunedinstudien i vilken över tusen barn i staden Dunedin följdes upp till drygt trettioårsåldern)

Vi bör således fråga oss om brist på mjuka kompetenser kan vara en delförklaring till paradoxen att unga har problem att hitta jobb samtidigt som arbetsgivare har svårt att rekrytera även till jobb utan krav på högre utbildning.

Även Världsbanken betonar värdet av socialt emotionellt lärande i skolan. I dokumentet Learning and Resilience: The Crucial Role of Social and Emotional Well-being in Contexts of Adversity publicerat i december 2013 betonar man vikten av att arbeta med socialt emotionellt lärande i skolan i områden som drabbats av olika kriser. Man slår fast att barn med sociala och emotionella färdigheter lyckas bättre i skolan, har bättre relationer med kamrater och vuxna och har bättre mental hälsa.

Argumenten för att införa ett skolämne Emotik är många och starka. Emotionella färdigheter underlättar intellektuellt lärande. Omvänt kan med fog antas att försämringar av skolresultat och resultat av IQ-mätningar har ett samband med brister i emotionella färdigheter.

Harald Nordlund

f.d. kommunalråd, riksdagsledamot, landstingspolitiker (L)

Uppsala

Språket

 Ur en artikel i tidning i går:

"...kluven över..." Kluven inför eller kluven till

"Miljonerna ämnar till att förbättra..." Miljonerna är avsedda till att förbättra

"...att Gränbyskolan tidigare varit en av de utvalda skolorna men att de nu förlorar..." ...var en av de utvalda skolorna men att den nu förlorar...

"De har ju redan bemannat upp inför höstterminen och räknat med dem här pengarna.." ...bemannat skolan inför höstterminen och räknat med de här pengarna

 "..ett antal bakgrundsvariabler, bland annat..." ...bland andra..

"...det här är toppen för de skolorna som..." ...de skolor

Är EU-medlemskap förenligt med NATO-medlemskap

Den här skrev jag för åtta år sedan

Europeiska unionen har bildats för, i första hand, att genom samarbete förhindra att första världskriget och andra världskriget följs av ett tredje och att försöka förhindra den katastrof, som blir följden av stora klimatförändringar. (Dagens omfattning av immigrationen är försvinnande liten jämförd med kommande på grund av ändrat klimat). Uppslutningen från de politiska partierna i Sverige är total, så när som på partiet längst till vänster respektive partiet längst till höger. Vill du ha fred, förbered för fred, är en grundtanke.

Men, samma partier vill teckna värdlandsavtal med Nato, som ju av omvärlden kommer att ses som att Sverige tagit steget in i organisationen. Några vill gå ännu längre och teckna medlemskapsavtal. Man följer sålunda en annan grundtanke än den med EU; vill du ha fred, rusta för krig. Partierna i fråga tycks sakna idéer om vad som bör och kan göras för att skapa fred och förebygga konflikter. Idéer om hur Sverige skulle kunna spela en ledarroll i arbetet för spridning av fredskultur. Idéer om hur omvärlden kan tänkas se på Sverige med profilen fredsskapare respektive på Sverige som medlem i kärnvapenorganisationen NATO. I stället upprepar man antagandet, och formulerar det som ett faktum, att medlemskapet ökar säkerheten.

Den kärnvapenstrategi, som gäller, för närvarande, hindrar inte USA från att använda sina kärnvapen i en konflikt. Det är inte heller möjligt för enskild medlem att inlägga veto. Att politiker, som tydligt i andra sammanhang står upp för humanism och mänskliga rättigheter så förbehållslöst talar sig varm för NATO:s kärnvapenpolicy känns olustigt.

Jag tror det finns en insikt om att en svensk anslutning till NATO provocerar vissa länder. Hur man kan hävda att medlemskap samtidigt ökar vår säkerhet är svårförståeligt.

Är nästa steg för vissa partier att börja plädera för en gemensam europeisk försvarsallians, som tecknar medlemskap med NATO? En av EU:s huvuduppgifter är att arbeta för fred och motverka våld. Kan den uppgiften vara förenlig med deltagande i väpnad konflikt där kärnvapen kan komma till användning?

Harald Nordlund

f.d. riksdagsledamot (L) och kommunalråd (L)

Lär om politikrollen

 Lär om politikrollen

"15 steg och du är politiker"

"Varför styr ni inte, politiker? Ni håller ju i ratten"

Beställs: bod.se

Ensidig vinstdebatt

Handlar det om okunnighet eller är man bara fräcka? Ett politiskt parti och många medier ger bilden av att om man förbjuder vinster i välfärden får man mer resurser till kommun- och landstingsdrivna verksamheter. Detta bör dock inte vara sant.

Anta att ett äldreboende i kommunal regi kostar tio miljoner kronor per år. Om kommunen då väljer att, för att få ett alternativ till kommunal drift, i stället köpa av ett företag samma antal boendeplatser till minst samma kvalitet för tio miljoner kronor eller mindre, används inte merskattepengar än om kommunen driver boendet. Men om då företaget går med vinst? Detta sker ju då inom ramen för de tio miljonerna, varför en återgång till kommunal drift inte ger en en enda minut mer av anställning.

Det politiska partiet och medier har fått många att tro att om vinsten förbjuds får kommunen möjlighet att anställa fler. Exemplet ovan visar att resonemanget är felaktigt.

Mot detta kan invändas att det är omoraliskt att tjäna pengar på sjuka och äldres behov av omvårdnad. Så kan man tycka, men leder till slutsatsen förstatligande av stora delar av näringslivet. En annan invändning är att vinsten inte tas ut inom ramen för de tio miljonerna, utan tillkommer. Sådana avtal ska naturligtvis inte träffas. En tredje invändning är att vinsten uppkommer genom att företaget minskar på kvaliteten. Det borde inte vara möjligt eftersom det avtal man träffat rimligen reglerar inte bara ekonomiska ersättningen, utan även kvaliteten.

Är frågan så här enkel? Nej, den är inte det. Det finns nämligen två problem, som inte är lösta på ett tillräckligt bra sätt. Det ena är att man i många fall inte lyckats reglera och beskriva kvaliteten så att avtalet blir styrande. Det andra handlar om brister i uppföljning och ansvarsutkrävande.

Om man inte finner bra lösningar på dessa problem ska man inte teckna avtal. Politiker och media, sluta tala om att vinster stjäl resurser från skola, vård och omsorg, utan fokusera på: är det möjligt att i avtal reglera kvalitet på välfärdstjänster och hur i så fall? Problemet är inte vinsten utan tillkortakommanden hos kommuner och landsting när det gäller styrning.

Harald Nordlund

Uppsala

Pinsamt

 Även om det handlarom idrott borde SVT (TV4 tänker på bara reklam. Va trött man blir) ställa högre krav, än man gör, på färdigheter i svenska. Och att vissa inte vet hur Schweiz uttalas är direkt pinsamt.

Är EU-medlemskap förenligt med NATO-medlemskap

Den här artikeln skrev jag 2016. Kanske lika aktuell i dag? Vad anser ni? 

Europeiska unionen har bildats för, i första hand, att genom samarbete förhindra att första världskriget och andra världskriget följs av ett tredje och att försöka förhindra den katastrof, som blir följden av stora klimatförändringar. (Dagens omfattning av immigrationen är försvinnande liten jämförd med kommande på grund av ändrat klimat). Uppslutningen från de politiska partierna i Sverige är total, så när som på partiet längst till vänster respektive partiet längst till höger. Vill du ha fred, förbered för fred, är en grundtanke.

Men, samma partier vill teckna värdlandsavtal med Nato, som ju av omvärlden kommer att ses som att Sverige tagit steget in i organisationen. Några vill gå ännu längre och teckna medlemskapsavtal. Man följer sålunda en annan grundtanke än den med EU; vill du ha fred, rusta för krig. Partierna i fråga tycks sakna idéer om vad som bör och kan göras för att skapa fred och förebygga konflikter. Idéer om hur Sverige skulle kunna spela en ledarroll i arbetet för spridning av fredskultur. Idéer om hur omvärlden kan tänkas se på Sverige med profilen fredsskapare respektive på Sverige som medlem i kärnvapenorganisationen NATO. I stället upprepar man antagandet, och formulerar det som ett faktum, att medlemskapet ökar säkerheten.

Den kärnvapenstrategi, som gäller, för närvarande, hindrar inte USA från att använda sina kärnvapen i en konflikt. Det är inte heller möjligt för enskild medlem att inlägga veto. Att politiker, som tydligt i andra sammanhang står upp för humanism och mänskliga rättigheter så förbehållslöst talar sig varm för NATO:s kärnvapenpolicy känns olustigt.

Jag tror det finns en insikt om att en svensk anslutning till NATO provocerar vissa länder. Hur man kan hävda att medlemskap samtidigt ökar vår säkerhet är svårförståeligt.

Är nästa steg för vissa partier att börja plädera för en gemensam europeisk försvarsallians, som tecknar medlemskap med NATO? En av EU:s huvuduppgifter är att arbeta för fred och motverka våld. Kan den uppgiften vara förenlig med deltagande i väpnad konflikt där kärnvapen kan komma till användning?

Harald Nordlund

f.d. riksdagsledamot (L) och kommunalråd (L)

För dig som blivande politiker

 "15 steg och du är politiker"

"Varför styr ni inte, Politiker? Ni håller ju i ratten"

Beställs: bod.se

Svenskt skolsystem - unikt

 

OECD presenterade för en tid sedan, efter begäran från den förra regeringen, en ny rapport om den svenska skolan. Kritiken är omfattande och allvarlig. Bristerna handlar om, främst, läraryrkets låga status och begränsade karriärmöjligheter, alltför låga krav på eleverna och stora kvalitetsskillnader mellan olika skolor.

De åtgärder rapporten nämner som mest angelägna är att tillse att de bästa lärarna rekryteras till skolor med största problemen, att kvaliteten i lärarutbildningen höjs, att det skapas ökade karriärmöjligheter, att stödet till elever med annat modersmål än svenska blir likvärdigt, att det fria skolvalet görs likvärdigt över landet och att friskolorna får en närmare koppling till kommunerna.

En del drar av detta slutsatsen att den viktigaste åtgärden i svensk skolpolitik är att ge staten driftansvaret för landets skolor.

Slutsatsen är typisk för svensk offentlig verksamhet; omorganisera.

Kommunerna har ansvaret för driften av flertalet skolor. Staten har ansvaret att genom lagar och förordningar tillse att alla barn och elever får en utbildning, som är likvärdig, är av god kvalitet och ges i en trygg miljö. Skollagen är omfattande och antalet förordningar är stort.

Vid sidan av det kommunala skolsystemet finns friskolesystemet. Mer än var tionde grundskoleelev och cirka var fjärde gymnasieelev går i en fristående skola. Antalet fristående gymnasieskolor är något mindre än antalet kommunala. För att starta en friskola måste huvudmannen ansöka hos Statens skolinspektion om att få starta skolan. Om skolan uppfyller bestämmelserna och godkänns av Skolinspektionen erhåller den bidrag från elevernas hemkommuner. Kommunernas inflytande är här starkt begränsat. Skolinspektionen ska ha insyn i verksamheten.

Alltför många skolor har alltför låg kvalitet. Staten ska nu ta tag i dessa skolor.

Ska staten ta över dem? Nej har utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) sagt och betonat att det handlar om ett samarbete som ska utformas som ett avtal. Ekot uppger att det i år öronmärks 300 miljoner kronor till insatserna. Men från och med nästa år vill regeringen att stödet ska öka till 600 miljoner kronor

Det framstår som uppenbart att staten har misslyckats, trots många lagar och förordningar att fullgöra sina uppgifter att, till exempel, skapa likvärdighet. Att likvärdighetsproblemet används som argument för att överföra driftansvaret från staten till kommunerna framstår då som ologiskt. (Krav på likvärdighet finns för även andra sektorer. Med detta argument borde även, till exempel, äldreboenden och förskoleverksamheten förstatligas.)

Problem finns också i att kommunerna inte har hela ansvaret för skolplaneringen. Friskoleetablering borde vara en del i kommunernas skolplanering. Läraren som en auktoritet måste återupprättas. Härvid har även föräldrar ett stort ansvar.

Övervinster omöjliga med rätt styrning

Kommunerna har ansvaret för skolan. Landstingen har ansvar för sjukvården. Ja, men inte helt. Inom både skolsektorn och primärvårdssektorn finns två olika system. Vinster i välfärden – debatten vänder blickarna från de mest väsentliga frågorna: hur garanteras kvaliteten i ett system med mångfald och valfrihet. Det är dessa frågeställningar, som borde dominera den politiska debatten.

Flertalet skolor finns som följd av politiska beslut i kommunerna och drivs av kommunerna. Vid sidan av detta system finns friskolor, vilkas etablering beslutas om av Skolinspektionen, det vill säga staten, och kommunerna har att anpassa sin skolplanering till dessa beslut. Inom primärvården finns fri etableringsrätt, vilken innebär att vårdcentralverksamhet får bedrivas, om den uppfyller vissa, av staten ställda, krav. Kostnaderna för friskolan och den ”fria” vårdcentralen får kommun respektive landsting stå för.

Statens roll är också att stifta lagar. När skollagen och sjukvårdslagstiftningen uttrycker att skolan respektive sjukvården ska vara jämlik måste det vara statens ansvar att tillse att lagarna efterlevs; något som staten inte klarar på ett bra sätt.

Varför finns olika system inom samma verksamhetssektor. Varför åligger beslut om start av friskolor inte kommunerna? Varför får landstingen inte besluta om alla vårdcentraler? Jo, främst för att den politiska viljan i en kommun eller ett landsting kan ju innebära ett nej till etablering. Den politiska lokala viljan tillåts inte få genomslag om den inte är ”den rätta”.

Kommunerna synes vara den nivå på vilken det demokratiska inflytandet är tydligast och effektivitet kunna nås. Rimligt vore att se kommunerna som den naturliga arenan för all offentlig verksamhet. Där finns närheten. En samverkan mellan kommuner, som blir en naturlig följd, inom vissa sektorer, såsom sjukvård och kollektivtrafik, kan bidra till effektivitet och kreativitet. Friskolor och andra verksamheter i regi av företag och andra sammanslutningar är värdefulla komplement till verksamheten i offentlig regi genom att bidra med nytänkande och skapa valmöjligheter. Dock måste de ingå i kommunernas planering och verksamheten regleras i avtal.

Utredningen om vinster i välfärden föreslår att särskilt tillstånd för att ta emot offentliga medel, det vill säga skattemedel, och ett vinsttak på sju procent ska gälla. Signalen utredningen ger är att om ni anstränger er får ni inte göra det för mycket. En annan signal den ger är att om man begränsar vinsterna får man pengar över till, till exempel, fler lärare. Men, om kommunen kan köpa en friskola till högst det pris som motsvarar kostnaden vid kommunal drift och till minst samma kvalitet blir vinstfrågan ointressant. Med bra utformade avtal fokuseras på kvalitet, med vinsttak vänder man blickarna från det som är mest viktigt. Med rätt skrivna avtal är möjligheten till nämnvärda vinster närmast obefintliga. Huvudfrågan är alltså inte hur man begränsar vinster, utan hur man kan skriva avtal, som reglerar kvalitet.

Lägg därför utredningen om vinster i välfärden i papperskorgen. I den mån vinstnivån är ett problem löses detta om verksamhetens kvalitet regleras. Utred hur avtal kan utformas som stöd för kommunerna. Är det möjligt att i avtal reglera kvalitet på välfärdstjänster och hur i så fall?

Låt det ankomma på kommunerna att avgöra huruvida externa utförare ska engageras. Utred hur staten ska klara av sin uppgift att få genomslag för lagstiftningen på skol- och sjukvårdsområdena. Utred frågan om tecknande av avtal mellan kommun och extern utförare som stöd för kommunerna.

Om man inte finner bra lösningar på dessa problem ska man inte teckna avtal. Politiker och media, sluta tala om att vinster stjäl resurser från skola, vård och omsorg, utan fokusera på: är det möjligt att i avtal reglera kvalitet på välfärdstjänster och hur i så fall? Problemet är inte vinsten utan hur den externa verksamheten ska regleras. Och, låt kommunerna och landstingen ta hela ansvaret.

Harald Nordlund

f.d. riksdagsledamot, kommunalråd och landstingsledamot (L)

Uppsala född i Pålänge