Inlägg
Jag vill tro att det är så att ledande politikers reaktion på de brister i förhållningssätt människor emellan, som #meetoo-rörelsen blottlagt, utgår från en vilja att på politisk väg avhjälpa bristerna. Några har uttalat att man vill göra undervisning i samlevnadsfrågor obligatorisk i våra skolor. Verkligheten visar behovet. Därom torde få tvivla.
Men jag tänker att om vi saknar empatisk förmåga i ett visst avseende kanske vi gör det i även andra. Hit hör, till exempel, mobbning. Ska vi ha även ett skolämne om hur vi motverkar mobbning? Naturligtvis inte. Dock är problemen med mobbning omfattande och stora. Grunden och orsaken till mobbning måste skolan uppmärksamma.
Min reflektion i dag är sålunda: Jag vill se och höra politiker, som ser helheten. Vi behöver ämnet Livskunskap i förskolan och skolan.
Men... det är då en gåta att min motion till landsmötet om att arbeta för ämnet Livskunskap på skolschemat avslogs, - utan debatt
"”Man kämpar inte ihjäl en skugga. Man dödar den med ljus.” (Dag Hammarskjöld)
Ökat
välstånd, ökade kunskaper, globalisering, fler kontakter världen
över, ökade möjligheter till självständiga val i livet har
starkt påverkat människors levnadsförhållanden. Bland annat nya
medier har bidragit härtill. Men dessa har också närmat oss till
våld och krig. Hur ska vi förhålla oss till denna verklighet? Hur
ska vi kunna förstå?
De
ökade ämneskunskaper skolan ger hjälper oss att förstå. Men de
bilder som regelbundet förmedlas till oss visar att någonting mer
behövs. Vi tycks behöva, någonting som det talas allt mer om, en
livskompetens. Livskunskap är enligt WHO ”en förmåga att på ett
ändamålsenligt sätt möta och hantera vardagslivets olika krav och
utmaningar”.
Livskunskap
är ingenting man föds med utan, något som man utvecklar i samspel
med hemmet, skolan och i mötet med andra människor och som något
som gör tillvaron mer begriplig, hanterbar och meningsfull.
Det
finns starka bevis för att socialt och emotionellt lärande, som är
en viktig del av livskunskap, förbättrar skolprestationerna. Det
finns studier, som visar att träning, under barnaåren, som stärker
förmågan till självkontroll har ett tydligt samband med god hälsa
och mindre användning av droger senare i livet (främst
Dunedinstudien i vilken över tusen barn i staden Dunedin följdes
upp till drygt trettioårsåldern)
Det
finns tydliga tecken på att Näringslivet efterlyser bättre social
och emotionell kompetens hos unga arbetssökande. En som betonat de
icke-kognitiva egenskapernas avgörande betydelse på arbetsmarknaden
är Nobelpristagaren James Heckman. Icke-kognitiva färdigheter tycks
vara lika viktiga för framgång som kognitiva färdigheter, och har
visat sig vara lättare att träna upp. En svensk studie av Erik
Lindqvist och Roine Westman visade att bättre icke-kognitiva
färdigheter bland unga minskade risken för arbetslöshet i
vuxenlivet.
Vi
bör således fråga oss om brist på mjuka kompetenser kan vara en
delförklaring till paradoxen att unga har problem att hitta jobb
samtidigt som arbetsgivare har svårt att rekrytera även till jobb
utan krav på högre utbildning.
Även
Världsbanken betonar värdet av socialt emotionellt lärande i
skolan. I dokumentet Learning and Resilience: The Crucial Role of
Social and Emotional Well-being in Contexts of Adversity publicerat i
december 2013 betonar man vikten av att arbeta med socialt
emotionellt lärande i skolan i områden som drabbats av olika
kriser. Man slår fast att barn med sociala och emotionella
färdigheter lyckas bättre i skolan, har bättre relationer med
kamrater och vuxna och har bättre mental hälsa
De
flesta torde instämma i att det som begreppet livskunskap står för
är viktigt och att det bör nå alla barn i förskolan och alla
elever i grundskolan. Hur Livskunskap ska kunna bli ett obligatoriskt
inslag i förskola och skola behöver emellertid utredas.
Jag
föreslår landsmötet besluta
att
uppdra till partistyrelsen att verka för att frågan om Livskunskap
som obligatoriskt inslag i skola och förskola utreds"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar