Det är bristen på livskunskap, som är problemet

Brist på Livskunskap är grundproblemet

Vår uppgift blir att delge barnet

Vad känslor är och hur tankar uppstår

Vad konsekvenser är

Och att allt hänger samman

Gör vi det

I respektfull och lyssnande dialog

Då bygger vi Livskunskap

Som barnet för ut i världen

(Ur ”Bortom våra horisonter”, Valentin Sevéus)

Uppdragen för dagens skola är många. Skolan ska främja elevers allsidiga utveckling och lärande. Den ska visa omsorg om individen, överföra och utveckla ett kulturarv och vara ett stöd för familjen. Skolan ska också överföra grundläggande värden, förbereda eleverna för samhällsliv och ge kunskaper m.m. m.m.

Uppdragen regleras i Skollagen och i läroplaner. Om uppdragen fullföljdes skulle vi ha ett bättre samhälle än vi har. Om skolan lyckades med alla sina uppdrag skulle vi säkerligen ha mindre av våld, vi skulle inte ha stora ordningsproblem i skolan och vi skulle få bättre skolresultat (Sverige borde ligga i topp i Europa)

Men, varför har då skolan så stora problem? Staten har ju lagstiftat om jämlik skola och att skolan ska svara för fostran av våra barn så att vi blir fria från mobbning och våld och mål om världens bästa skola har satts upp.

Tron på statlig nivå att en lag förändrar verkligheten är tydlig. Staten måste emellertid klara ut hur man förändrar verkligheten med hjälp av sina lagar och förordningar.

Bland hindren för att nå högt uppsatta mål för svensk skola är begränsade resurser. För att ökade resurser ska ge resultat i form av ökade kunskaper krävs emellertid en förbättrad studiero. Den brist på studiero, som präglar många skolor, har ofta sin grund i brist på livskompetens, det som följer av vuxnas handledning i socialt och emotionellt lärande. Många barn har aldrig fått lära sig vad impulskontroll är och det påverkar deras förmåga att hantera olika livssituationer. Det som borde åligga föräldrar, men som många föräldrar, av flera olika skäl, inte klarar, måste vi ta ansvar för gemensamt.

Vi måste också fråga oss vilken roll det spelar att våra politiker sällan eller aldrig talar om fredsskapande insatser utan istället tydligt anger vapen och soldater som medel i konfliktlösning stater emellan.

De flesta av oss har säkert intrycket att dagens samhälle inte är hållbart. Med hållbarhet menar vi vanligen ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet. Sällan eller aldrig diskuteras dock livskompetens som en förutsättning för att kunna nå ett hållbart samhälle. Hur ska vi få ett hållbart samhälle om våld och mobbning är en del av barns och ungas verklighet?

De ökade ämneskunskaper skolan ger hjälper oss att förstå. Men de bilder som regelbundet förmedlas till oss visar att någonting mer behövs. Vi tycks behöva, någonting som det talas allt mer om, en livskompetens. WHO benämner det med ordet livskunskap, ”en förmåga att på ett ändamålsenligt sätt möta och hantera vardagslivets olika krav och utmaningar”. Socialt och emotionellt lärande benämns också, i vetenskapligt sammanhang, med ordet emotik.

Medelmåttiga skolresultat, mobbning, ordningsproblem och i vissa fall svårigheter att få ett jobb har koppling till brister i emotionell kompetens. Men, hur ska då den emotionella kompetensen stärkas? Finns annan väg att gå än att med början i förskolan och genom grundskolans och gymnasiets alla årskurser ge undervisning i livskunskap.

För att skapa en grund för att komma åt problemen med ungdomsbrottslighet, ordningsproblem i skolan och mobbning och för att kunna förbättra skolresultaten krävs att livskunskap blir ett skolämne. Nu duger inte tafatta idéer om lagstiftning mot mobiltelefonanvändning i klassrummen. Nu duger inte innehållslösa uttalanden om lärarnas befogenheter. Politiker talar nästan enbart om fler poliser och socialsekreterare. Förvisso behövs dessa och de behövs nu,men långsiktigt duger bara åtgärder för att lösa grundproblemet, bristen på livskunskap.

Skolämnet Livskunskap kan inbegripa undervisning i etik och moral, undervisning om människors lika värde, träning av impulskontroll och emotionellt språk och undervisning i konfliktlösning utan våldsanvändning. Ämnet bör ta upp även belysning av barns och ungdomars identitets- och sociala utveckling med hjälp av aktuell forskning.