DAGENS REFLEKTION 8 oktober: Har jag inte förstått kärnvapenfrågan?

Sitter och funderar över vad jag möjligen inte har förstått om kärnvapenfrågan. Jag går tillbaka och tittar på vad jag skrivit. Känns det i dag naivt? Jag reflekterar mot bakgrund av Valet av fredspristagare och mot bakgrund av motstånd från flera av partierna mot att Sverige ska underteckna FN:s konvention om förbud mot kärnvapen. Hotet av kärnvapen mot allt levande ökar. Och....politiker tvekar om förbud.

Jag finner en ett och ett halvt år gammal artikel. Nej, inte naiv. Men fortfarande, vad är det jag inte förstått?

Nej till kärnvapen

Ska Sveriges agerande i försvarsfrågan styras av Ryssland?

Ryssland visar ett allt mer aggressivt beteende med kränkningar och hot. Detta faktum används som argument för svenskt medlemskap i kärnvapenorganisationen NATO

Om Sverige går med i Nato skulle en sådan situation kräva motåtgärder från rysk sida. Hotet ska avskräcka Sverige från att ansöka om medlemskap. Två helt olika synsätt, men med Putin som dirigent i båda.

”Vi bestämmer själva över vår utrikes- och säkerhetspolitik. Vi är militärt alliansfria”, har vår utrikesminister Margot Wallström sagt, som kommentar till hotet från Ryssland. Hon har sagt även att Sveriges policy med ickedeltagande i militära block är en viktig faktor för att säkerställa stabiliteten i norra Europa.

Det är med, bland andra, dessa utgångspunkter NATO-frågan måste diskuteras och inte som reaktion på uttalanden av president Putin.

NATO är en organisation, med USA i förarsätet. USA förfogar över stora mängder kärnvapen. Kärnvapen finns placerade i några europeiska länder. Länderna i fråga har givit sitt medgivande till placeringarna. Sverige skulle vid ett medlemskap sannolikt kunna säga nej till sådan placering, i fredstid. Uppstår däremot en väpnad konflikt upphör den möjligheten och vi kan räkna med kärnvapen på svensk mark. Medlemskapet skulle också innebära att Sverige måste finna sig i den av NATO uttalade rätten att vara den part, som startar användning av kärnvapen. Sverige blir en del av hotet mot mänsklighetens överlevnad.

Sverige kan i stället bli en part i ett arbete för avskaffande av kärnvapnen. En utopi kanske. Nej, om man menar allvar kan samarbete leda rätt. Genom internationella överenskommelser har kemiska vapen, inte avskaffats, men minskats mycket kraftigt. Antalet kärnvapen har också minskat, men tillgången är fortfarande stor och förekomsten utgör ett hot mot allt levande. Frågan är inte om kärnvapen bör och kan avskaffas utan att kärnvapnen måste avskaffas.

Dock gäller för uppnående av riktig fred inte bara att kärnvapnen avskaffas och inte heller frånvaro av krig, ty krig kan återkomma, utan att vi avskaffar våldskulturen. Sverige kan och bör ta ledningen i ett arbete för att ersätta våldskulturen med en ickevåldskultur. I en ickevåldskultur löses konflikter med fredliga medel. Tecknen på att vi befinner oss i ett primitivt tillstånd är att vi tillverkar allt mer vapen och allt hemskare vapen, vi utbildar unga människor för att kunna använda vapnen, men vi lägger försvinnande små medel på fredsforskning, tar alltför få initiativ för fredsskapande och inser inte nödvändigheten av utbildning i konfliktlösning med fredliga medel. Utbildningen kan kallas livskunskap och måste ges redan i förskolan och bli ett skolämne i grundskolan.

Det fredsskapande arbetet måste bedrivas på flera arenor samtidigt. Ur mitt perspektiv har fredsprojektet Europeiska unionen hittills varit en besvikelse. Visst har själva tillblivelsen av unionen hindrat stater från att gå in i konflikter, men vad har unionen härutöver åstadkommit? För mig är det en gåta att Nobels fredspris tilldelats unionen. EU bildades som ett fredsprojekt och ett miljöprojekt. Ännu är det inte för sent, men jag kräver av våra parlamentariker i EU att man fullgör sitt uppdrag att arbeta för fred, ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet, varvid ickevåldslig hållbarhet är grundförutsättning.

Den organisation som skulle förhindra nya krig i Europa kallas OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa. Inget av de fyra allianspartierna talar om OSSE, men däremot talar man gärna om NATO, dock utan att nämna kärnvapen.

Ett mer aktivt agerande för att få bindande avtal om avskaffande av kärnvapnen, helhjärtad satsning på samarbetet inom OSSE, införande av livskunskap på schemat från årskurs ett i skolan och en omfattande folkbildning för spridande av en ickevåldskultur måste bli Sveriges inriktning i stället för medlemskap i en militärallians, som även är en kärnvapenorganisation.

Harald Nordlund

f.d. kommunalråd och riksdagsledamot (FP)

Uppsala