DAGENS REFLEKTION 10 oktober: Partiledardebatten lämnar viss dålig eftersmak

I partiledardebatten i södags utsågs Ulf Kristersson till segrare. Hur man nu kan göra det. Vad betyder att man vann? Var man mest övertygande, var man mest rapp i replikerna, var man mest elak...? Många tittare tyckte debatten var mest prat i munnen på varann. Detta är något som stimuleras genom att se debatten som en tävling.
Före debatten ansågs Alliansen vara död. I dag läser jag i en ledare att Alliansen är tillbaka. Alltså: tillbaka betyder återuppstånden. Kanske ska vi fortsätta att se Jesus som den ende, som återuppstått. Antingen var Alliansen inte helt död innan eller har den inte återuppstått. Ledaren i fråga har som grund för sitt konstaterande att inga misshälligheter uppstod på Allianssidan liknande den på rödgröna sidan om vinster i välfärden.
En annan del i grunden är att inget parti i alliansgruppen överväger någon annan form av samarbete.

Jag lade emellertid märke till åsiktsskillnad i fråga om, till exempel, klimatpolitiken. Centern visade än en gång att det finns anledning att ifrågasätta dess trovärdighet som miljöparti och Liberalerna sade sig med rätta vara det nya miljöpartiet.

För mig ger en partiledardebatt än en gång anledning att undra varför Liberalerna inte är större än det är. Skicklig ledare och en tydlig politik. Låt vara att jag är kritisk på några punkter. Den lämnade dock en dålig eftersmak i det att man smetade på ytterligare murbruk över sprickorna i cementeringen av blockpolitiken. Tråkigt och sakligt omotiverat.