Inlägg
Inför årets Skolriksdag handlar skoldebatten glädjande nog allt mer om att skolans utmaningar behöver mötas med ett bra ledarskap och moderna undervisningsmetoder. Kommunpolitiker och förvaltningschefer behöver sätta tydliga mål och uthålligt följa sina elevers och skolors resultat. Lärare behöver samarbeta och utveckla sina undervisningsmetoder, inte minst inom IT-området. Samtidigt pågår en debatt som är mer förlamande än utvecklande, den om skolans huvudmannaskap. Det är djupt olyckligt. Så länge som partierna och de fackliga organisationerna inte kan ena sig om formerna för skolans ansvarsfördelning så hämmas skolans möjligheter till nödvändig utveckling. Denna splittring existerar inte i länder med en positiv skolutveckling, som i Finland, Kanada och Nya Zeeland. Förmodligen är vi alla överens om att majoriteten av lärare och kommuner arbetar målmedvetet och engagerat. Vi kan också vara överens om att resultaten i skolan behöver förbättras och att det finns kommuner och skolor som kan utveckla sin styrning av skolan. Men är det verkligen ett argument för att staten ska ta över skolan i ännu högre grad?
De brister som i dag lyfts i debatten fanns också när staten fördelade skolans resurser. Öppningstalet i Skolriksdagen 1989 tog bland annat upp dessa problem:
• Statens bristande ansvar för finansieringen av skolan, avseende lärarlönerna.
• Mängden detaljregleringar som undertrycker friheten att utforma anpassade lösningar.
• Matematikundervisningen som inte är tillräckligt bra på sina håll.
• Att skolan inte blivit likvärdig för alla barn oavsett social bakgrund.
Vi har en bättre skola i dag, även om vi inte ska blunda för utmaningarna. Skolan har utvecklats, men omvärlden har förändrats i ännu högre grad. Därför är det avgörande att alla vi som vill utveckla skolan diskuterar skolans stora framtidsfrågor: Hur ledarskapet kan förbättras, hur IT kan bli ett naturligt stöd i undervisningen, hur lärare kan samarbeta mer och hur forskningens rön kommer in i klassrummen. Utgångspunkten måste vara vad som är bäst för eleverna.
Ibland kommer kritik mot skolan för att kommuner saknar resurser och att elever inte får det stöd de behöver. Men det finns inget självklart samband mellan resultat och resurser. Kommunerna satsar 40 procent av sin budget på skolan och Sverige ligger i OECD:s topp av de länder som satsar mest. I de flesta fall räcker resurserna, det centrala är hur de används. Här är det viktigt att lära av de som lyckas. Det handlar om att tidigt identifiera elevernas behov och att anpassa undervisningen utifrån elevens förutsättningar. Ytterst är det ledningens ansvar att göra rätt analys och rätt fördelning.
Inför Skolriksdagen inleder Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) satsningen Från 80 till 100, med ambitionen att alla kommuner och skolor varje år kan få allt fler elever som klarar målen i alla ämnen. Förhoppningsvis kan vår matematiksatsning, PRIO-projektet och Plug-In-projektet bidra till den utvecklingen. Under hösten kommer vi också att se närmare på hur skolans resurser fördelas.
I dag har arbetsgivare och lärarna ett gemensamt avtal om löneutveckling i ryggen. Tillsammans ser vi också över lärarnas arbetstid och vi samarbetar i forskningsfrågor. Men skolans utvecklingsarbete skulle kunna löpa ännu smidigare. Det vore befriande om vi kunde lämna diskussionen om huvudmannaskapet bakom oss. Stanna upp och tänk tanken, att vi tillsammans också koncentrerar oss på elevernas behov och skolans stora framtidsfrågor. Visst vore det fantastiskt!
De brister som i dag lyfts i debatten fanns också när staten fördelade skolans resurser. Öppningstalet i Skolriksdagen 1989 tog bland annat upp dessa problem:
• Statens bristande ansvar för finansieringen av skolan, avseende lärarlönerna.
• Mängden detaljregleringar som undertrycker friheten att utforma anpassade lösningar.
• Matematikundervisningen som inte är tillräckligt bra på sina håll.
• Att skolan inte blivit likvärdig för alla barn oavsett social bakgrund.
Vi har en bättre skola i dag, även om vi inte ska blunda för utmaningarna. Skolan har utvecklats, men omvärlden har förändrats i ännu högre grad. Därför är det avgörande att alla vi som vill utveckla skolan diskuterar skolans stora framtidsfrågor: Hur ledarskapet kan förbättras, hur IT kan bli ett naturligt stöd i undervisningen, hur lärare kan samarbeta mer och hur forskningens rön kommer in i klassrummen. Utgångspunkten måste vara vad som är bäst för eleverna.
Ibland kommer kritik mot skolan för att kommuner saknar resurser och att elever inte får det stöd de behöver. Men det finns inget självklart samband mellan resultat och resurser. Kommunerna satsar 40 procent av sin budget på skolan och Sverige ligger i OECD:s topp av de länder som satsar mest. I de flesta fall räcker resurserna, det centrala är hur de används. Här är det viktigt att lära av de som lyckas. Det handlar om att tidigt identifiera elevernas behov och att anpassa undervisningen utifrån elevens förutsättningar. Ytterst är det ledningens ansvar att göra rätt analys och rätt fördelning.
Inför Skolriksdagen inleder Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) satsningen Från 80 till 100, med ambitionen att alla kommuner och skolor varje år kan få allt fler elever som klarar målen i alla ämnen. Förhoppningsvis kan vår matematiksatsning, PRIO-projektet och Plug-In-projektet bidra till den utvecklingen. Under hösten kommer vi också att se närmare på hur skolans resurser fördelas.
I dag har arbetsgivare och lärarna ett gemensamt avtal om löneutveckling i ryggen. Tillsammans ser vi också över lärarnas arbetstid och vi samarbetar i forskningsfrågor. Men skolans utvecklingsarbete skulle kunna löpa ännu smidigare. Det vore befriande om vi kunde lämna diskussionen om huvudmannaskapet bakom oss. Stanna upp och tänk tanken, att vi tillsammans också koncentrerar oss på elevernas behov och skolans stora framtidsfrågor. Visst vore det fantastiskt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar