Avsnitt 4 ur Politik på Gottoch Ont

ATT MOTSÄTTNINGAR inom en tillräckligt stor grupp kan växa sig större än motsättningarna mellan två jämnstora grupper torde vara allmänt känt. Likafullt fortsätter socialdemokraterna envist att framhålla de borgerliga partiernas olikhet som svaghet och splittring. Detta är inget annat än rent nonsens och ett försök att vilseleda väljarna, ett försök att skapa osäkerhet i en situation där ingen annan säkerhet finns än att en röst på ett borgerligt parti är en röst på en borgerlig regering.

Oenigheten mellan det nuvarande regeringspartiet och dess stödtrupper är betydligt allvarligare. Ingen krävde samsyn och enighet mellan partierna innan valet eller ens innan regeringen bildats av ett med stöd av två. Socialdemokraterna satte sig på taburetterna medan de andra fick lov att smyga omkring i departementens korridorer. Det är en modell som inte kan användas på borgerligt håll. Alliansen samarbetar innan valet men vill att väljarna fördelar sina röster och därmed bestämmer partiernas styrkeposition. 

Det finns en spännvidd i det borgerliga regeringsalternativet. En bredd som har sin grund i ideologiskt skilda synsätt. Jag menar att den bredden ska vi vara rädda om. I debatten ställs ofta ideologin mot ekonomin och den debatten styrs av socialdemokrater och moderater.  Beslut som skulle styras av ideologi förhindras av krasst ekonomiska orsaker. Ibland har man inte råd att göra som man vill men det betyder inte att all prioritering med nödvändighet ska ske på ekonomiska grunder. Så har till exempel moderater, marknadsliberaler och ibland till och med fackföreningsrörelsen utvecklat ett cyniskt sätt att se på de svagaste i samhället då det gäller att få ut folk i arbeten som inte finns genom att ta bort en trygghet som många inte kommit i närheten av eller är på väg ut ur. Så har till exempel så kallat grönt parti lyckats bibehålla denna image trots att miljöhänsynen oftast får stå tillbaka för ekonomiska intressen.

I svensk politik är moderater och socialdemokrater samma andas barn; de är beroende av varandra och är varandras räknenissar. I sin iver att permanenta blockpolitiken och få egen majoritet anpassar man sig till varandra på ett sätt som försvårar nytänkande. Höger-vänsterskalan ska ligga fast och orubbad. Nya syn- och tänkesätt hålls tillbaka och utveckling hämmas. Inom de etablerade partierna är det inte alltid speciellt högt till tak. Partistrategerna styr och bestämmer vilka produkter som ska läggas ut på smörgåsbordet till allmänt beskådande och för väljarnas val. Den som inte finner något passande får vända sig till andra kanaler och organisationer, kanske ytterst till ett missnöjes- eller enfrågeparti som kanske överraskande tar sig in i riksdagen.

Jag när en vision av öppenhet när de fyra partiledarna framträder. En vision om att man vågar öppet blotta de ideologiska olikheterna, i vilka göms ännu outnyttjad styrka. För det handlar om ideologi när politiken ska skapa förutsättningar för tydliga förbättringar för äldre och sjuka, när politiska beslut, som förhindrar fortsatt miljöförstöring, ska tas och det handlar om ideologi när politiker vågar stå upp för ickevåld i konflikter individer emellan och länder emellan.

Jag när en förhoppning om att Alliansens ledare ska oftare och tydligare tala om detta.