Avsnitt 6 ur Politik på Gott och Ont

En debattartikel, skriven av fyra lokala politiker, en från vardera av de fyra så kallade borgerliga partierna handlar om trafikpolitik och avslutas med uppmaningen att rösta på Alliansen. Men ingen valsedel kommer att ha den beteckningen. Kanske menar man "något av våra fyra partier". Min nästa fundering blir då: Är det egalt för var och en av dessa fyra vilket parti man röstar på?

 När jag skriver detta påminner jag mig hur jag under mina år i riksdagen skrivit ett par hundra brev, till ett hundratal personer varje gång, med information om beslut som fattats. Min tro då var att det fanns ett behov av sådan information. Men vårt behov av information tycks vara fyllt. Förtroendevaldas kontakter med partimedlemmar och allmänhet ska i dag ha andra former, tycks det mig. Ska det politiska budskapet göras lättare?  Kommer kommunfullmäktigesammanträdena av media göras till underhållning där inlägg poängsätts utifrån bland andra kriterierna populism och elakhet. Vid avsnitt tio i december utses en vinnare.

Lägg ner landstingsvalet, säger valforskaren Henrik Oscarsson. Han ser landstingsvalet som "den svenska valdemokratins akilleshäl". Samtidigt konstaterar han att folk är intresserade av sjukvårdsfrågorna. Min slutsats blir då: satsa hårdare på landstingsvalet, hitta nya former och kanaler.

I Sverige har vi direkta val till tre nivåer; EU-parlamentet, Riksdagen och kommunen/landstinget. Är inte detta fyra nivåer. Nej, kommun och landsting är samma beslutsnivå eftersom landstinget i ingen fråga är överordnat kommunen.

Det finns undersökningar som visar att intresset för EU-valet är lågt. Ska vi lägga ner det? Naturligtvis inte. Men vi politiker måste helt ändra vårt sätt att bedriva politiskt arbete på. En nödvändig förändring inom landstingspolitiken är färre grupper och färre sammanträden och fler möten med människor. Vi måste också använda modern teknik i kommunikationen med medborgarna. Mer fantasi i fråga om att hitta nya kanaler. Vi lutar oss fortfarande nästan helt mot de gamla medierna. När man kan konstatera att speglingen av ett sammanträde med landstingsfullmäktige under en hel dag är ett litet referat av någon ordväxling i ett par frågor är det inte underligt att kunskapen och intresset hos medborgarna ligger lågt.

Min uppfattning är att det politiska systemet inte är villigt att förändra sig. Partierna organiserar sig som man alltid har gjort, arbetsformerna är samma val efter val. Vi håller torgmöten trots att nästan ingen stannar för att lyssna, vi delar ut flygblad som få läser, vi stänger ute de medlemmar, som inte vill vara politiskt aktiva, från allt deltagande i den inre beslutsprocessen och så vidare.

I min valrörelse handlar det om att ha med mig i skrift vad jag som socialliberal landstingspolitiker vill kämpa för och skrift som sticker ut, inte bara allmänna formuleringar som alla kan instämma i. Jag har med mig den i det direkta samtalet med människor, alltså i samtal med och inte i tal till. Men skrifter kostar pengar. Och sponsring kan jag inte tänka mig. Men samtal och dialog är gratis och ingen kan hindra mig.

Hur viktiga är jippona. Är det de politiska kandidater som hittar på de mest spektakulära, mest uppseendeväckande, aktiviteterna som kommer att få störst framgång? Jo, det finns stor risk för detta. Inte för att människor i allmänhet tycker att den här påhittige kandidaten blir en bättre representant utan för att media kommer att skriva om och visa bilder på vederbörande. Inriktningen är att skaffa sig många kryss. Finns alternativa sätt? Nej, Du måste anpassa Dig till dessa förhållanden, säger nog de flesta. Jo, säger jag. Jag tror på dialogen. Jag tror på att finnas på torg och andra ställen där människor befinner sig. Jag vill presentera en socialliberal politik för landstinget i Uppsala län och få synpunkter. Därför anser jag till exempel torgmötesformen vara föråldrad eftersom den handlar om att tala till människor i stället för med.  Vägvalet är ett val mellan vad som är viktigast, ideologi och politiskt innehåll eller karriär.

Det är alltför vanligt att problem i offentlig verksamhet leder till diskussioner om organisation. Ska landstinget finnas kvar är ett sådant exempel. Frågeställningen är felaktig. Frågan bör lyda: Vad är bäst för patienten? Den politiska styrningen är ofta missriktad. Politiker är med och petar i frågor som professionen ska klara och faktiskt klarar bättre utan politisk inblandning. Politiska grupper tillsätts för att arbeta med medicinska spörsmål. Det som är den centrala politiska rollen, att utforma mål och följa upp dessa ägnas mindre intresse. Jag vill ha mindre av politisk inblandning i landstingsverksamheterna och tydligare politisk styrning av verksamheterna. Jag vill ha färre sammanträden och mer dialog, dels mellan politik och patient, dels mellan politik och profession. Vi behöver en ny sorts politiker. Men var finns dom?

Jag är imponerad av väljarnas vilja att ta reda på skillnader mellan de politiska partierna. I en situation där fyra partier går samman om samma politik i ett stort antal frågor sprids röster på alla på ett överraskande sätt. Av den så kallade Alliansens cirka 49 procent stöds det parti, vars ledare utpekas som statsministerkandidat, av inte mer än cirka 55 procent. Det parti, som har det särklassigt bästa miljöprogrammet, men överlåtit till andra partier att driva dessa frågor får ändå nästan 20 procent av Alliansens röster. Det tyder på att väljarna bryr sig.

Det har skett en maktförskjutning i partierna från de förtroendevalda till de politiska tjänstemännen. Inflytandet från den enskilde riksdagsledamoten har minskat. 

Jo visst är det så här. Jag har upplevt det. Och jag hör ofta politiker beklaga att det blivit så. Men inte ska vi finna oss i detta. Jag har partiets uppdrag att representera medborgarna och att bilda opinion för en socialliberal politik, utifrån det program som medlemmarnas representanter beslutat om. Jag har inget uppdrag av, till exempel, en allians. Det är för mig märkligt att erfarna riksdagspolitiker i radio beklagar att några flyttat makten. Vi har den ju

själva. Men det här handlar mer om rädslan för att säga ifrån. Karriären kan ju skadas.

 Jag vill att väljarna ska begära besked av kandidaterna. Vilken ställning tog Du när riksdagen beslutade om att införa liknande skatt på förbränning av sopor som på deponering? Vilken är Din uppfattning i den debatt som uppstått om den unika svenska Allemansrätten? Till en annan: vilken ställning tog Du i fråga om ändrade öppettider vid primärvården i syfte att öka tillgängligheten? Vilken ställning kommer Du att ta för att råda bot på bristen på särskilt boende för äldre personer? Och så vidare.

Kanske kan vi på det sättet rata populismen och stödja idealiteten.

Får jag låna en undersköterskeuniform? Jag är landstingspolitiker och jag ska ut på torget för att valtala.

Är det så att sjukvårdspolitik egentligen inte finns? Är det så att vad vi politiker än beslutar så måste det vara professionens ställningstaganden, som avgör? Jo, jag tycker att detta gäller i hög grad i dag. Men det borde inte vara så. Vi politiker förmår helt enkelt inte att styra; förmår inte att avgöra vad som är politik. Vi förmår inte se skillnaden och samspelet mellan profession och politik. Vi förmår inte använda professionen och kunskap för att fatta de klokaste politiska besluten, utan att ersätta professionen.

För att få uppmärksamhet suddar vi ut vår politikerroll så mycket vi kan och härmar olika professionella roller. Vi anpassar oss till medias oskrivna krav på jippon för att man ska återge en aktivitet.

Jag vill tala med människor om att jag i landstingspolitiken kommer att arbeta för att primärvården förbättras, att det blir lättare att få kontakt, att öppettiderna anpassas till patienternas behov och att väntetiderna försvinner. Jag vill agera för att operationsköerna minskas. Jag vill göra det genom att betona min politikerroll och gärna uppträda tillsammans med en undersköterska; hon/han iklädd sin uniform och jag min, tröja eller kavaj. Vi behöver varandra, men kan inte kliva in och ut i varandras roller.