Avsnitt 5 ur Politik på Gott och Ont

De problem de politiska partierna nu borde uppmärksamma, är stora. Ett är minskat antal medlemmar, vilket den här artikeln handlar om. (Skriven omkring 2002)

Partierna har snart inga medlemmar

PARTIERNA har inga medlemmar fr.o.m. år 2013, enligt en rapport från SNS Demokratiråd. Visst låter det, för en aktiv politiker, allvarligt. Men det är inte detta som är det mest allvarliga. Den politikens och politikernas kris som jag skrev om redan för 6-7 år sedan ser vi ännu tydligare nu; en kris som handlar om att vi politiker inte insett krisens allvar, att vi politiker inte för en debatt om krisen och att vi politiker inte går före i ett arbete för att anpassa det politiska systemet till samhällsutvecklingen. Till råga på allt är förändringsobenägenheten störst hos ledningarna i partierna.

Efter två år som riksdagsledamot vågar jag påstå att stelheten är långt större på nationell nivå än på lokal.

Under de senaste dagarna har dock vissa försök gjorts att presentera förslag till konstitutionella förändringar avsedda att öka intresset för politik. Mest intressant

                   är folkpartiets förslag om skilda och spridda valdagar. Kommunerna måste

                   återfå sitt självbestämmande. Efter nio år som kommunalråd och drygt två år som

riksdagsledamot påstår jag att medborgarna har anledning att känna större trygghet ju fler beslut som fattas lokalt.

Men det finns också andra grundproblem.

 Vad som behövs är en ny och förändrad politikerroll. Vi behöver politiker som ägnar sig åt politik och inte åt detaljstyrning eller traditionell arbetsledning.

Förvisso är en vald politiker väljarnas ombud och förtroendeman. Men då ska han/hon fungera som det, det vill säga syssla med politik och inte med att styra verksamheter. Uppgifterna blir då att anslå medel, det vill säga besluta om budget, fastställa mål, följa upp och utvärdera och slutligen utkräva ansvar eller utkrävas ansvar av.

Direkta verksamheter som utförs i så kallad egen regi, alltså av kommunen själv, behöver inga politiker i ledningen, lika lite som upphandlad verksamhet.

 Det är till och med direkt olämpligt att ledamöterna i kommunala bolag är politiskt tillsatta. Också offentligt ägda bolag omfattas nämligen av aktiebolagslagen som säger att en styrelseledamot först och främst har att tillvarata aktieägarnas intressen, med risk för att personligen avkrävas skadestånd om man inte handlar därefter.

Om vi nu ska ha kommunala bolag över huvud taget, varför placerar vi då politiker i styrelserna? Vore det inte bättre med experter på det sätt som privatägda aktörer har? Politikerna i ett aktiebolag har ju händerna bundna. De politiska ställningstagandena ska vara avklarade när frågan landar på det kommunala bolagets styrelsebord.  

                   I min vision utför den offentliga sektorn, som helhet, mycket lite i egen      regi.                                                                                                                                    

I de fall där detta trots allt sker är orsaken att det inte finns andra aktörer eller att det handlar om direkt myndighetsutövning. Detta till trots sker redan viss myndighetsutövning i bolagsform, till exempel genom Svensk bilprovning och genom att lokala trafikhuvudmän fått ansvar för samhällsbetalda resor, bland annat sjukresor och färdtjänst. I min vision ägnar sig riksdagsledamoten inte åt att debattera annat än inriktningsfrågor, utför inte utredningsarbete, som bättre utförs av experter och är mer inriktad på att åstadkomma resultat än att skapa motsättningar.

I min vision agerar politiker som politiker därför att de är valda till det och inget annat.

De har fått väljarnas förtroende att utföra politiska uppdrag. De är inte valda till att leda verksamheter administrativt eller ens exekutivt.

 Ska vi som politiker behålla, eller återerövra, förtroendet måste vi tillbringa mer tid utanför än i sammanträden. Vi måste finna nya kanaler för dialog och för information om det politiska arbetet. Den bild som i dag ges av politiskt arbete

handlar sällan eller aldrig om den vanlige förtroendevalde. Vad tycker jag?

Vad ägnar jag mina 60 arbetstimmar i veckan åt? Uppsala länsborna har rätt att få veta detta.

Utgångspunkten är att lyssna, bearbeta och åskådliggöra önskemål och behov, fastställa resurstilldelning och mål, följa upp och utvärdera och utkräva ansvar.

Detta är den politiska uppgiften och den förändras inte genom att vi tillskapar fler politiker eller politiska organ. Vad vi behöver är en ny politikerroll, snarare en begränsning av det politiska uppdraget än fler politiker.

Först sedan vi lyckats, eller rättare sagt tvingats, förändra politikerrollen är det meningsfullt att diskutera antalet politiker. SNS Demokratiråd för resonemang om alternativ till dagens politiska partier, alternativt förnyade partier.

Jag tror att de politiska partierna först sedan den fullständiga krisen är ett faktum kommer att ersättas av andra former av politiska partier. Men det är inte vi politiker som styr den här utvecklingen, eftersom vi inte har insikten om allvaret i dagens politiska kris? (Slut på artikel)

.