Semestra i Sverige, oberoende av vädret

Visst är det vackert i Sverige. Hemkommen efter en tur på 150 mil (med miljöbil) läser jag i tidningarna om hur resebyråerna säljer resor till varmare och soligare trakter och om hur svårt det är att få tag på en resa till rimligt pris. Kanske märkligt, men jag vill inte lämna Sverige sommartid, oberoende av hur vädret är. Här är så vackert, även när det regnar.
I Skåne blev tillfälle till bad på ett underbart område vid Skånes största sjö, eller kanske är den den näst största. 
Jag imponeras av alla de tekniska framsteg, som görs. Inte minst fascinerar mig GPS. (Hur går det till att pejla in var vi befinner oss och hur formas den röst, som är så mänsklig?) Utan en sådan hade vi sannolikt fortfarande irrat runt i Skåne. Visserligen hade detta medfört ännu mer av sköna upplevelser, men kraftigt försvårat möjligheten till den trevliga samvaro, som resan gav.

Därefter var det dags att be Sofia att leda oss till Varberg. Det började bra. Men så småningom sänkte hon rösten till en knappt hörbar nivå. Var det en vink om att det- här- bör- ni- klara- utan- min- hjälp. Alltnog kunde vi med en kombination av erfarenhet, Sofia tätt intill örat och en mycket tydlig beskrivning utformad av de personer till vilka kosan nu var ställd, konstatera att vi var på rätt väg. Av någon anledning körde jag emellertid in mot Varberg S trots att alla instruktioner talade för Varberg C. Skillnaden visade sig bestå i endast att vi nu gavs möjligheten att granska mötande bilar på nära håll. Gatan i Varberg, som vi hamnade på var smal och, minst sagt, livligt trafikerad. Efter kort stund var vi på vägen, som leder till Getterön. En väg, som, fick vi senare höra, om några dagar ska igenproppas med raggarbilar eller, så får man kanske inte generalisera, med gamla amerikanska vrålåk. Stort vrålåksevenemang ska äga rum. Låt bli att bli sjuk under den tiden, ty inga räddningsfordon tar sig fram. Nej man sa inte så, men jag gjorde den tolkningen.

Framme hos våra vänner. Trevligt att träffa människor, som man upplever äkta vänskap med. Och denna vackra plats. Havet breder ut sig och inbjuder till bad. Ja, för det mesta. Men nu tyckte jag att jag kunde vänta tills nästa dag. Nästa dag: oj vad regnet öser ner kunde vi konstatera. Blåsten tilltog och nådde sannolikt stormstyrka. Nog brukar jag bada under usla väderförhållanden, men här någonstans går tydligen en gräns. Men i Sverige vill jag vara och mycket gärna här.
Man kan göra annat. Samtala och njuta av god mat och dryck är inga dåliga alternativ. Tack.

Hemma i Uppsala. Packa upp och, viktigast, gå igenom tidningarna. Men, som ofta, det mesta har ju stått stilla. Och de politiker, som så tydligt styr landstinget och kommunen, har ju semester dom också. Snart är dom tillbaka och jag kan läsa om  beslut om sjukvården och hur besluten följs upp och ansvar utkrävs. Nog kan jag vänta och jag gör det med förhoppning om att verkligheten tar udden av min ironi