Artikel av Olof Kleberg

 

VÄSTERBOTTENS-KURIREN 2.10. 2021

OLOF KLEBERG

Debatt: Efter Afghanistan – nu 

måste det bli slut med militära

operationer

Det är tid för en renässans för multilateral samverkan. Den militära eran är slut. I stället krävs nu dialog och inkludering. Demokrati kan inte införas utifrån med våld. Nu är frågan hur demokratierna bättre kan främja utveckling och medmänsklighet. Europeiska politiker måste renodla EU som civil aktör för fredlig påverkan. Det skriver Olof Kleberg.

Det militära uttåget ur Afghanistan har klarnat sikten – men alltför sent. Demokrati kan inte införas utifrån med våld. Nu är frågan hur demokratierna bättre kan främja utveckling och medmänsklighet.

Svenska demokratikämpar, inte minst liberaler, har genom åren engagerat sig emot diktaturer och försökt påverka utifrån. Men 2003 gick det galet. Den liberala ledningen, Lars Leijonborg och Jan Björklund, påhejade av Per Ahlmark) stödde USA:s angrepp på Irak. (Medan centerledaren Maud Olofsson var emot kriget och även Göran Persson, efter tvekan.)

Vid terroristattacken mot World Trade Center 2001 gav FN sitt stöd för en motattack mot Afghanistan. Talibanväldet föll.

Men sedan tog en aggressiv neokonservativ gruppering kommandot i USA och startade på falska grunder (Irak hade ju varken massförstörelsevapen eller gav stöd till Al Q’aida) invasionen mot Saddam Husseins diktatur i mars 2003. USA förespeglade omvärlden att demokrati skulle genomföras.

Alltför många lät sig förledas att tro på detta. Det slutade i våld, hundratusentals döda och ökat islamistiskt inflytande.

Lärdomen är tydlig från Irak och Afghanistan. För varje ny soldat skapades det tio nya motståndare, har det sagts. En undersökning har visat att USA sedan 1930-talet har gjort 16 försök att skapa regimförändring utifrån – endast fyra har lyckats (däribland Tyskland och Japan).

Nu behövs ett omtänkande från grunden. Både USA:s president Biden och FN:s generalsekreterare Guterres uttalar sig mot ”statsbyggande” utifrån.

Även FN-beslutet 2005 om Responsability to Protect, rätten för Säkerhetsrådet att gripa in mot en stat som hotar en egen befolkningsgrupp, har i praktiken fallit. Många, även jag, menade att principen var ett humanitärt framsteg. Angreppet på Libyen 2011 och kaoset därefter visade att principen inte fungerade.

Men en civil utveckling har ju trots allt skett i Afghanistan, understryker många: miljoner flickor har fått utbildning, kvinnor har kunnat yrkesarbeta, sjukvården har förbättrats. Det är sant – men också att minst 100 000 civila afghaner har mist livet.

En svensk statlig utredning fastställde 2017 att uppställda utvecklingsmål nåddes ”mycket bristfälligt”, trots en militär insats på 11-21 miljarder kr. Enda effekten var att svensk militär fick öva!

De politiska slutsatserna uteblev dock. De måste komma nu. Insatser för att stötta människor i auktoritära länder ska inte vara militära, bara civila.

Men man bör inte förhasta sig. Som utrikesminister Ann Linde som snabbt utropade ”inte en spänn till talibanerna!”. Bistånd till utbildning och sjukvård måste fortsätta med vissa kontakter med regimen annars drabbas befolkningen katastrofalt, understryker Svenska Afghanistankommittén och norska Flyktingrådets Jan Egeland.

Men huvuddelen av stödet till folket bör gå till civila organisationer med erfarenhet – som Svenska Afghanistankommittén, Läkare utan gränser, Röda Korset och så vidare.

EU måste också ändra hållning. Inte genom militarisering med mer försvarssamverkan, en egen snabbinsatsstyrka och momsfrihet för vapenindustrin. Inte heller genom militära aktioner som den i Mali. Utan genom att renodla EU som civil aktör för fredlig påverkan.

Vid en konferens på finländska Nya Utrikespolitiska samfundet, som jag hörde på, hävdade chefen för Martti Ahtisaaris fredsfond, Janne Taalas, att det är tid för en renässans för multilateral samverkan. Den militära eran är slut. I stället krävs nu dialog och inkludering, även gentemot talibanstyret.

En omprövning i samma riktning lanserade Amnestys generalsekreterare Agnès Callamard nyligen, vid årets Dag Hammarskjöld-föreläsning i Uppsala, 60 år efter dennes död: en offensiv för medmänsklighet. Det behövs en ny balans mellan jämlikhet, miljö och ekonomi, menade hon. Demokratiernas ledare har gett demokratin ett dåligt rykte genom att göra alltför lite.

Hon föreslog en internationell domstol för mänskliga rättigheter, tydligt mätbara mål och en människorättskonferens 2028.

Ett nytt tänkande kan bli smärtsamt. Gamla goda ideal behöver ändras inför trycket från en allt kärvare verklighet – inför hotet mot klimatet och från nationell inskränkthet.

Olof Kleberg,tidigare chefredaktör för Västerbottens-kuriren