Behövs politiker i landstinget?

 Jag ska ge mitt svar omedelbart. Ja, dom behövs, men inte i de roller dom har i dag. Statsvetenskaplig forskning visar att politiker i landstingen inte styr.

Politiker fattar beslut, men besluten har svårt att nå ut i organisationen. När beslut fattats är det på sin höjd förvaltningsledningarna, som får kunskap om vad som beslutats. Svårigheten att nå ut torde bero på, bland annat, att tilliten till det politiska systemet är dåligt och att besluten ofta uppfattas som omöjliga att genomföra.

Antalet mål är alltför stort. Det har visat sig mycket svårt, ja näst intill omöjligt att få så många mål att bli kända i hela organisationen. För att mål ska vara meningsfulla krävs regelbunden och tät uppföljning. Stort antal mål är inte möjliga att följa upp. Bristerna i fråga om målen är tyvärr flera. Hit hör att kvalitativa mål saknas nästan helt och att varken alla kvalitativa eller alla kvantitativa mål är mätbara. Dessa mål är inte heller tydligt kopplade till de ekonomiska.

Till dessa brister kommer antydningar om att personalen måste springa fortare. Avfärda sådan felsyn. Beröm vår sjukvårdspersonal och ge den det erkännande den förtjänar.

De uppdrag, som ges beskrivs, i första hand, i vårdöverenskommelserna. Vissa uppdrag är summariskt beskrivna medan andra är mycket detaljerade. Det innebär att stort utrymme lämnas till utföraren att själv avgöra vad som ska produceras. Uppdrag är emellertid ett dåligt begrepp. Det handlar ju om överenskommelser, som ska reglera vad man ska utföra, alltså hur mycket, till vilken kvalitet och vilken ersättningen ska vara. Vem som utför är inte det viktigaste utan hur det utförs. Att finna andra utförare än landstinget får inte vara en primär fråga. Det primära ska vara att åstadkomma kvalitativt bra verksamheter och ekonomisk effektivitet.

Insikt finns också hos en del politiker om att uppdelningen mellan politik och utförande är alltför otydlig. Politiker ska koncentrera sig på målformulering, dialog, uppföljning och belönande. Då blir gränsdragningen inte det problem den är i dag. Följa upp, följa upp, följa upp, belöna och utkräva ansvar. Det händer ofta att ett politiskt organ konstaterar befarat överskridande utan att vidta åtgärder. En beräknad avvikelse i ekonomi liksom beträffande mål måste alltid leda till beslut om åtgärder.

Oberoende av styrform, och inte minst med den landstinget valt, krävs ständig dialog. När dialogen inte finns uppstår misstro. När dialog finns uppstår oftast, inte nödvändigtvis enighet, men förståelse. I dialogen är det viktigt att kunskap finns om hur både den politiska och förvaltningsorganisationen ser ut och om hur styrningen går till.

Jag skulle vilja se förändringar i, bland annat de här avseendena:

Belöningar ges när mål uppnås. Regler för formerna för utdelande av belöningar måste finnas.

Politiker ger inte löften, som man vet inte kan infrias.

Partierna gör sina prioriteringar tydligare än vanligtvis.

Uppdragen ges på ett tydligare sätt.   

Informationen till medborgarna förbättras radikalt vad avser både beslut och hur landstinget är uppbyggt och fungerar

Politikerna koncentrerar sig på målformulering, uppföljning, belönande och ansvarsutkrävande

Visa sjukvårdspersonalen uppskattning och lyssna på dess erfarenheter.