Nästan alla är medvetna om det, få säger sig tillstå det och än färre är beredda
att ta konsekvenserna av följande ställningstagande: Vårt nuvarande sätt att
leva går inte att förena med en ekologiskt hållbar utveckling.
Vi
människor är beroende av naturen och dess resurser. Miljöhänsyn, naturskydd och
en ekologiskt hållbar samhällsutveckling är därför förutsättningar för vår
överlevnad och utveckling. Detta är utgångspunkten för en socialliberal
miljöpolitik.
Vi står inför tre
stora utmaningar för miljöpolitiken på 2010-talet: utarmningen av den biologiska
mångfalden, globala klimatförändringar och bristen på överstatlighet i
miljöpolitiken. Den
biologiska kunskapens, teknikens, demokratins och marknadsekonomins
utvecklingskraft erbjuder fantastiska möjligheter. Men förmår vi använda möjligheterna?
Miljöproblem kan lösas utan
planhushållning och på demokratisk väg. Så har ju miljöargumenten förändrats
under årens lopp, från att ha setts som en belastning till att bli ett argument
i försäljning och marknadsföring.
Miljöproblemen har
ändrat karaktär och blivit tydligare under senare år. De är inte längre
begränsade till traditionella utsläpp från industrier och samhällen.
Det
handlar i dag mer om den överkonsumtion och förbrukning av ändliga naturresurser
som vi vant oss vid, framför allt i industriländerna. Miljöarbetets tyngdpunkt
är förskjuten från skorstenar och avloppsrör till mängden av det som tas från
naturen, utnyttjas i produktion och konsumtion, för att senare i någon form
återbördas till naturen.
En snabbt växande världsbefolkning och många
människors högst berättigade krav på bättre levnadsstandard, framför allt i
utvecklingsländerna, ökar trycket på naturens resurser.
Den livsstil vi
utvecklat i västvärlden bygger på stora uttag av icke förnybara resurser.
Denna del av världen, med 1 miljard invånare eller 20 procent av världens
befolkning, konsumerar i dag 70 procent av all energi, 75 procent av alla
metaller, 85 procent av det producerade träet och 60 procent av livsmedlen.
Denna konsumtion orsakar 80 procent av de miljöfarliga utsläppen och
lika många procent av allt avfall. Vetenskapliga uppskattningar tyder på att
detta resursuttag är minst dubbelt så stort som planeten långsiktigt tål.
Självklart och tveklöst är det berättigat att hela jordens befolkning
får en levnadsstandard liknande vår, men det betyder att påfrestningarna på
miljön blir helt ohållbara om vi inte samtidigt effektiviserar
resursanvändningen väsentligt. Vi ser möjligheter att lösa flera av dagens och
morgondagens miljöproblem med hjälp av den tekniska utvecklingen. Genom
stimulans av den och snabbare spridning av ny teknik, liksom resultaten av
biologisk och annan naturvetenskaplig forskning, har vi möjligheter att komma
till rätta med några av mänsklighetens största utmaningar.
När
demokratin vinner mark i stora delar av världen inger det hopp också på
miljöområdet. Öppenhet, insyn och ifrågasättande gör det möjligt att i tid
upptäcka miljöhot och tvinga makthavare att agera. Fler demokratier ökar
möjligheterna att sluta meningsfulla globala överenskommelser om
tekniköverföring och gemensamma regelverk.
Ökad kunskap, marknadsekonomi
och medvetet konsumentstyre är i kombination med lagstiftning effektiva och
kreativa verktyg för att lösa miljöproblem. I Sverige har just konsumentstyrning
och miljöstyrande avgifter åstadkommit stora miljövinster. Genom ekonomiska
styrmedel och skatteväxling från arbetskraft till miljöbelastning kan både
produktion och konsumtion anpassas till en ekologiskt hållbar utveckling.
Fattigdomen är i sig själv ett hot mot
miljön därför att den tvingar fram en livsföring som tär på naturresurserna. Om
fattigdomen minskar, löses också miljöproblem.
Frihandeln ger
utvecklingsländerna möjlighet att själva förädla sina naturtillgångar, behålla
förädlingsvinsterna och ytterligare minska fattigdomen. Därmed minskar också
transportvolymerna. EU måste omedelbart, och också av miljöskäl, avskaffa sina
tullar mot de fattigaste utvecklingsländerna.
-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar