Avsnitt 81 ur Politik på Gott och Ont

Anförande ”Jaktens villkor”  7 juni år 2000

Fru/Herr Talman

FÖR NÅGRA MÅNADER SEDAN tittade och lyssnade jag på, på TV, en samling värmlänningar, som diskuterade jaktfrågor i allmänhet och hur vi skall umgås med vargen i synnerhet. Vid flera tillfällen vittnades om vilken betydelse jakten har för livskvaliteten för många människor. Vi måste när vi fattar politiska beslut visa förståelse för de värdena.

Den skandinaviska vargstammen är liten, men den orsakar i vissa fall stora problem. Vår roll är att ta ett helhetsansvar. I den här debatten om Jaktens villkor kommer skyddsjaktsfrågorna att stå i centrum. Man kommer att säga ” Låt folket bestämma” och med detta menar man ” Låt en byråkrat på länsstyrelsen bestämma”. Det är detta som föreslås i ett par motioner.

Norsk bondekooperation förslog för ett antal år sedan att Norge skulle skydda järven, Sverige skulle skydda björnen och Finland skulle freda vargen och i övrigt skulle länderna jaga rovdjur fritt. Det skall vara tvärt om. Vi skall alla ta vårt ansvar för naturen och för den biologiska mångfalden, var och en på sin ort.

Rovdjursutredningen föreslog att en enskild djurägare skall kunna skjuta varg vid direkt angrepp. Riksdagens beslut innebär emellertid att skyddsjakt på varg får ske endast efter särskilt tillstånd från Naturvårdsverket. Varför detta?  Jo, vargstammens storlek tillåter inte experiment. Tillstånd måste krävas på all jakt på varg, eftersom stammen är liten. Den är ett riksintresse.

Det är positivt att regeringen i propositionen markerar viljan att anpassa Sverige till den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och friheten, alltså den princip som säger att om det allmänna gör en inskränkning i den enskildes rätt måste det finnas en balans mellan vad det allmänna vinner och den enskilde förlorar. Idag kan tvångsbildning av jaktvårdsområden ske för att samordna vården av allt jaktbart vilt. Ägaren av en fastighet som tvångsvis tas in i området kan hindras från att utnyttja sin jakträtt och få tåla både att andra jagar på hans mark och att jaktvårdsanläggningar uppförs där. Nuvarande lagstiftning tillerkänner alltså en jaktvårdsområdesförening långtgående beslutsbefogenheter. Lagen om jaktvårdsområden är en inskränkning som i vissa fall kan sägas kränka den enskildes rätt mer än den gagnar det allmännas bästa. Och som lagen är formulerad i dag strider den sannolikt mot Europakonventionen. Därför är det nödvändigt att skriva om den och att regeringen presenterar ett rimligt förslag. Staten får helt enkelt inte trampa en markägare på tårna hur hårt som helst.

Viktigast är principen att ett viltvårdsområde ska kunna bildas mot en fastighetsägares vilja endast om det föreligger ett starkt allmänt behov av samordning kring viltvården, samt att det föreligger proportionalitet mellan vad det allmänna vinner och vad den enskilde förlorar på grund av sådana beslut.

Regeringens intention är att söka bereda fler människor möjlighet att jaga utan att ta ny hittills outnyttjad mark i anspråk. I propositionen sägs endast att det ankommer på jägarorganisationerna att intensifiera ansträngningarna att få in fler jägare i befintliga jaktlag och att verka för att fler jakttillfällen skapas för den som vill jaga.

Folkpartiet menar att propositionen i den meningen kommer med otillräckliga förslag. Den tillgängliga jaktmarken är i stor sett helt utnyttjad. Folkpartiet vill särskilt betona vikten av att ett ökat antal jakttillfällen inte äventyrar en långsiktig ekologisk balans eller en art- och individrik fauna eller hotar nuvarande skydd för utrotningshotade arter, samt att det inom naturskyddade områden i konsekvensens namn inte bereds fler jakttillfällen.

För att bättre utnyttja befintlig jaktmark finns det anledning att ta fasta på utredningens förslag att de nuvarande inskränkningarna i den enskildes rätt att avtala om jakträttsupplåtelser slopas.

När det gäller administrationen av jakten och viltvården finns det i propositionen mycket att anmärka på.

Regeringen vill behålla och utveckla statens uppdrag till Svenska Jägareförbundet att leda delar av viltvården och jakten. Dessutom föreslås att regeringen utser en styrelseledamot och en revisor i såväl Svenska Jägareförbundet som Jägarnas Riksförbund, samt att Länsviltnämnden bör förstärkas med två politiska företrädare som utses av länsstyrelsen efter förslag av landstinget.

Utredningen om vissa jaktfrågor hade en annan inställning. Utredningen menade att statlig verksamhet inom jaktens och viltvårdens område bör bedrivas i myndighetsform, och det får inte finnas risk för att något särintresse får ett orimligt stort inflytande över verksamheten. Jägareförbundet ska därför inte ha statsmakternas uppdrag att ensamt ansvara för ledningen  av den praktiska viltvården och jakten. Det bör enligt utredningen i stället vare en gemensam uppgift för berörda myndigheter, markägare och jägare att i sin verksamhet verka för att målen för jakten och viltvården uppnås.

Det praktiska jakt- och viltvårdsarbetet handhas i Sverige sedan 1930-talet av Svenska Jägareförbundet, som har en särställning genom ett riksdagsbeslut år 1938 och år 1951, där man anförtroddes ledningen av jakt- och viltvårdsarbetet i landet. Detta innebär att SJF, låt vara efter konsultationer med andra organisationer och intressen, har en unik möjlighet att lägga förslag om jakttider, jakt på olika arter etc.

I dag finns också åtskilliga andra organisationer som har synpunkter på jakt – och viltvård. Förutom olika myndigheter finns flera frivilligorganisationer som fullgör administrativa uppgifter främst inom den praktiska viltvården. Dit hör de båda jägarorganisationerna, Svenska Jägareförbundet och Jägarnas Riksförbund, och Naturskyddsföreningen och Sveriges Ornitologiska Förening. Dessa bör både reellt och formellt ha samma ställning vid beredningen av dessa frågor som SJF har.

 Folkpartiet vänder sig emot ett ökat politiskt inflytande över jakt- och viltvårdsfrågorna annat än genom de ramar lagstiftningen ger.

 Därför avstyrker vi förslaget att regeringen ska utse en styrelseledamot i såväl Svenska Jägareförbundet som Jägarnas Riksförbund. Folkpartiet avstyrker av samma skäl förslaget att Länsviltnämnden bör förstärkas med två politiska företrädare, varav en nämndens ordförande, som utses av länsstyrelsen. Länsviltnämnden är länsstyrelsens rådgivande organ i frågor om viltvården, och ledamöterna representerar de areella näringarna, frilufts- och naturvårdsintresset samt trafiksäkerheten. Regeringen anför inga starka argument för att det skulle finnas anledning att ändra på den ordningen.