Bra skrivet av Olof Kleberg

 

VÄSTERBOTTENS-KURIREN 6.2.2021

POLITIK

Debatt: Liberalt parti på

 högerkurs går mot sin

 undergång

.

Jag känner inte heller igen Liberalerna. Kan de socialt engagerade liberala gräsrötterna vrida bort sitt parti från den högerkurs som nu gäller? De är förvånansvärt tysta. Gör de inget nu går partiet mot sin undergång – bortvalt ur riksdagen eller som en filial till Moderaterna. Det skriver Olof Kleberg.

Vi känner inte igen Liberalerna, skriver de tidigare socialdemokratiska ministrarna Georg Andersson och Maj-Lis Lööw i VK (22.1). Som ungefär jämnårig socialliberal skribent, en gång medlem i Folkpartiet, måste jag säga: Inte jag heller.

Georg Andersson och Maj-Lis Lööw var invandrarministrar, så det är naturligt att de inriktar sig på flyktingfrågan.

En gång var liberaler pådrivande för en mer mänsklig syn på hur Sverige skulle kunna bistå flyktingar i nöd (vilket bland annat ledde till att cirka 48 000 bosnier fick skydd i Sverige 1992–95, då Folkpartiet satt i regeringen).

Nu är partiledaren Nyamko Sabuni beredd att fälla Löfvenregeringen på en ännu hårdare lagstiftning.

Det finns invändningar mot Sabuni-linjen. Som ordföranden i Liberala ungdomsförbundet, Romina Pourmokhtari, understrukit är det fel att lämna januariavtalet på flyktingfrågan – många andra partier är ju än hårdare.

Min slutsats gäller dock hela det politiska fältet, inte bara migrationen: jag känner inte igen Liberalerna. Partiledningen vill övergå till "borgerlig" sammanhållning med Sverigedemokraternas stöd.

Men till vilket pris?

Partiets absoluta motstånd, lett av förre partiledaren Jan Björklund, mot samverkan med det nationellt auktoritära partiet skulle krossas. Liberaler som vill ha en skyddsmur mot ickedemokratiska krafter skulle lämna partiet.

Den socialliberale tidigare partiledaren Bengt Westerberg går längre i sin kritik. I sin bok förra året, Westerbergeffekten – Socialliberala reflektioner, betonade han att det brukar gå illa för liberaler som samverkar med högern. Han är än tydligare i tidskriften Liberal debatt och veckotidningen NU:

"Partiets hem är inte i någon högerbur utan i den politiska mitten… Den positionen… är den enda som ger partiet ett existensberättigande" (NU nr 1–2/2021).

Westerberg har egen bitter erfarenhet. När hans Folkparti överraskande gick ihop med Moderaterna i Ny start för Sverige 1990 hade han blivit nedröstad i partiledningen. Det blev sedan maktskifte 1991, regeringen Bildt trädde till men Folkpartiet gick bakåt.

Samma sak med allianssamarbetet 2006–2014 där Moderaterna kom att dominera. Folkpartiet/Liberalerna gjorde tre raka förlustval.

Pensionsstriden om ATP 1957–58 blev förödande. Högern och Folkpartiet gick ihop om Linje 3, frivillig avtalspension – Folkpartiet förlorade 20 mandat.

Tvärtom gick det i två val med sociala budskap och kritik av Moderaternas ofinansierade skattesänkningar: Bengt Westerberg 1985 (14,2 procent) och Lars Leijonborg 2002 (13,4 procent).

Men visst har liberaler alltid tillhört det borgerliga blocket, invänder många. Nej, så är det inte. Några snabba exempel:

• Demokratin och kvinnlig rösträtt infördes 1921, för nu hundra år sedan (se

VK Debatt 26/1), efter liberalers och socialdemokraters mångåriga kamp

mot högern.

• socialliberalismens utformare Bertil Ohlin (Folkpartiets ledare 1944–67)

ville inte liera som med Högern. Han var hård oppositionsledare mot

Erlanderregeringen men samverkade om viktiga reformer: bättre

socialförsäkringar, ökade semestrar, bättre villkor för barn, enhetlig

skolutbildning. Högern var som regel emot.

• Bengt Westerberg utformade 1990 den stora skattereformen tillsammans

med Socialdemokraterna. Högerns Carl Bildt var emot.

• Som minister 1991–94 drev Westerberg igenom förstärkt jämställdhet,

radikal förbättring för funktionsnedsatta genom LSS-lagen och generöst

mottagande av flyktingar. Moderaternas engagemang var måttligt.

Trots att Liberalerna tillsammans med Centern i januariavtalet fick igenom en rad viktiga förändringar, som de inte lyckades med under regeringen Reinfeldt (värnskatten bort, ändringar i arbetsrätten, krafttag mot hedersvåld) så hävdar Nyamko Sabuni att samarbetet inte varit bäst för Sverige. Hon vill, säger hon, inte isolera några motståndare (läs: Sverigedemokraterna) men isolerar Vänsterpartiet och tar avstånd från Socialdemokraterna.

Partiledningen koncentrerar sitt budskap på hårdare tag – mot kriminella, mot flyktingar, på fler kontroller av medborgarna, på ännu högre försvarsanslag, på kärnkraftsreaktorer i Norrland. Och glömmer liberalers traditionella engagemang för sociala reformer, för individers frihet, integritet och utvecklingsmöjligheter. Skolans och kunskapens betydelse har tonats ner. Varningarna från Christer Nylander, ende i partitoppen för januarisamarbetet, för Sverigedemokraternas förödande inflytande över kulturen, negligeras.

Kan de socialt engagerade liberala gräsrötterna vrida bort partiet från denna högerkurs? De är förvånansvärt tysta. Gör de inget nu går partiet mot sin undergång – bortvalt ur riksdagen eller som en filial till Moderaterna.

Olof Kleberg, chefredaktör vid Västerbottens-Kuriren 1986-2001