Tänkvärt i Västerbottens-Kuriren

 

VK 10.4.2021

Nordebo: En medveten

 politik

 för sämre integration

 och ett

 mindre humant Sverige

Den nya utlänningslagen ska göra det svårare för människor att söka hjälp i landet och göra det lättare för Sverige att kasta ut dem som varit här en tid. Det kommer att leda till en sämre integration, ökad psykisk ohälsa, fördjupad ojämlikhet, fattigare arbetsmarknad och större social oro för alla. Ändå verkar upprördheten mest gälla att Sverige inte går ännu hårdare fram. Där befinner vi oss nu, skriver Ola Nordebo.

Annons

Ola Nordebo

Politisk chefredaktör

Förslaget till ny utlänningslag innebär att flera allvarliga försämringar som trädde i kraft 2016 nu ska göras permanenta.

Tillfälliga uppehållstillstånd för personer som beviljats asyl ska bli huvudregel. För ”alternativt skyddsbehövande” ska tillståndet bara gälla i tretton månader och därefter endast kunna förnyas med två år i taget. Anhöriginvandring ska försvåras genom nya villkor. Permanenta uppehållstillstånd ska omgärdas av försörjningskrav och ett luddigt, ogenomtänkt test i språk och samhällskunskap införas. Kate­gorin ”övrigt skydds­behövande” tas bort ur lagstiftningen.

Och trots att en humanitär skyddsgrund, tack vare miljöpartiet, finns med som välkommet tillägg vid särskilt ömmande omständigheter, förblir det en ynkedom att Sverige fortfarande inte orkar fatta beslut om en direkt och generell amnesti för de ensamkommande.

***

Det övergripande budskapet är att invandringen ska minska och människor på flykt genom hårdare regler ska avskräckas från att överhuvudtaget söka sig till Sverige. Svensk lagstiftning ska anpassas till övriga EU i syfte att hålla asylsökande borta.

När humanitära katastrofer i världen nämns ligger fokus helt på att Sverige måste skyddas från dem genom mer stängda gränser. Krisen från 2015 får inte upprepas säger justitieminister Morgan Johansson (S) och syftar då inte på flyktingarnas situation utan på Sveriges.

Av en grundläggande internationell solidaritet, eller ett försök till frihetlighet, finns inte mycket kvar ens som retorik.

Det sorgliga är att den politiska debatt som förs ändå i huvudsak kretsar kring varför inte lagstiftningen görs ännu mer restriktiv. Högeroppositionen framställer lagrådsremissen som alltför generös, och det är ingen hemlighet att hade socialdemokraterna suttit ensamma i regeringen skulle de sannolikt ha varit beredda att gå moderaterna mer till mötes än som redan skett.

För en generösare asylpolitik finns inte längre något regeringsalternativ. Efter ett eventuellt maktskifte 2022 skulle det konservativa blocket ställa till med långt större elände på området.

Så ser också den politiska opinionen ut, nedsliten av de senaste årens hårda kampanjer där flyktingar misstänkliggjorts och ibland direkt avhumaniserats.

De förändringar som genomförs uttrycker därför säkert i hög grad vad en majoritet efterlyser. Allt färre politiska aktörer är beredda att sätta in sin prestige och ta risker till försvar för andra principer. Priset anses vara för högt.

Att tolka mätningar och följa tillfälliga stämningslägen är viktigare än att bilda opinion utifrån uppfattningar om rätt och idéer. Det är ju inget nytt fenomen. Praktisk politik utspelar sig alltid i spänningsfältet mellan det önskvärda och det möjliga, mellan att vilja förändra saker och att vilja förbli tillräckligt valbar i den tidsanda som råder.

Kompromisserna kring utlänningslagen sammanfattar, tyvärr, ungefär stämningsläget i Sverige.

***

Men det som oroar är dels hur snabbt många bytt sida, dels hur ensidig debatten blivit och dels hur problemformuleringarna nu nästan uteslutande bygger på ett misstänkliggörande av minoriteter och hjälpsökande.

De humanitära organisationer och ideella föreningar som ofta jobbar närmast berörda människor och miljöer, med djup insikt om vad exempelvis en fungerande integration kräver, får därför inte längre gehör i sakfrågor. Deras svar på remisser lämnas därhän. De utgår, i sådana här frågor, från ett i dag obekvämt perspektiv: utsatta och jagade människors.

Redan på språkbruket i diskussionen om migrationspolitikens framtid märks det dramatiska skifte som ägt rum. Med en hållbar, rättssäker och effektiv migrationspolitik avses nu ett regelverk som gör att Sverige slipper ta ett större ansvar för nödställda människor än de länder som svek katastrofalt redan 2015.

Det är den nya utgångspunkten: Sverige gjorde fel som ens en kortare tid försökte upprätthålla tidigare humanitära åtaganden.

Att ta ansvar tolkas som att minska inflödet av människor utifrån till landet. Och snart finns inte ett enda problem som inte utnyttjas för att antyda att minoriteter och nyanlända är ett hot mot en annars möjlig idyll. Generaliseringarna haglar i allt, utom i form av en amnesti.

Den humanitära skyddsgrunden må rädda en spillra av samvete och solidaritet. Men i övrigt är de tillfälliga uppehållstillstånden och den försvårade anhöriginvandringen en medveten politik för sämre integration, minskad humanitet och större otrygghet för flyktingar.

Allt integrationsarbete skadas när människor inte vet om de får stanna, ständigt bär hotet om utvisning med sig, lamslås av juridisk osäkerhet för sina nära och inte får chansen att bygga upp något nytt långsiktig. Det hämmar möjligheterna till utbildning, jobb, språk, sociala möten, samhällskunskap, fritidsliv och delaktighet i lokalsamhället. Inget får börja rota sig, varje steg präglas av oro. Hårdast slår det mot invandrarkvinnor.

Det är en usel integrationspolitik.

***

Kunde vi inte åtminstone slippa det hycklande nyspråket om en "hållbar" politik?

Tala klarspråk om syftet: Den nya utlänningslagen ska göra det svårare för människor att söka hjälp i landet och göra det lättare för Sverige att kasta ut dem som varit här en tid.

Det kommer att leda till en sämre integration, ökad psykisk ohälsa, fördjupad ojämlikhet, fattigare arbetsmarknad och större social oro för alla. Ändå verkar upprördheten mest gälla att Sverige inte går ännu hårdare fram.

Där befinner vi oss nu.

Ola Nordebo