Artikel av Olof Kleberg

 

VÄSTERBOTTENS-KURIREN 5.8.2021

POLITIK

Olof Kleberg: Borgerlighet —

 ingen liberalism

Detta är en kommenterande text.
Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Får Liberalernas partiledning sin vilja fram, går partiet sannolikt mot undergången. Kvarvarande socialliberaler får söka sig andra vägar. De kan börja läsa Per Ahlmark. Det skriver Olof Kleberg.

Per Ahlmark, den stridbare och omstridde liberalen, en gång på 1970-talet partiledare, är nog mest känd för sina attacker på den doktrinära vänstern. Som i böckerna Vänstern och tyranniet och Det öppna såret. Han var skoningslös mot olika slags socialister som försvarade diktaturer som Maos Kina, Pol Pots Kampuchea eller Castros Kuba.

Men han var lika skoningslös mot auktoritära islamister och antisemiter. Efter flera års kritik bidrog han till att det då mest kända organet, Radio Islam 1990 fick sändningstillståndet indraget.

Likaså var han ofta på krigsstigen mot allsköns konservativa företrädare som vänslades med auktoritära grupperingar – som stred mot radikalism i konsten eller gillade den konventionella sovjetiska kultursynen.

Vad skulle denne frihetsivrande liberal ha sagt om dagens Liberalerna som vill få stöd från det mest antiliberala och auktoritära partiet i Sverige, Sverigedemokraterna? Inte hade han krökt rygg för en sådan partiledning. Inte hade han nöjt sig med att denna ledning förklarar att den vill verka för ”en borgerlig, liberal regering” och att den aldrig ska förhandla bort ”liberala grundvärden”.

Sådant hade han avfärdat som välment snömos – om inte värre.

Nu hälsas Liberalerna välkomna ”hem till borgerligheten” av Moderaterna och Kristdemokraterna. Där, i borgerligheten, hör dessa två partier hemma. I hundra år har det varit en önskedröm för högerledare att få skapa en gemensam borgerlighet. De har erbjudit stora eftergifter om bara liberalerna ville komma med. Först Fredrik Reinfeldt lyckades med detta projekt.

Annars har liberala ledare inte brukat kalla sig ”borgerliga” och inte velat tillhöra någon ”borgerlighet”.

Den främste liberale ledaren, Bertil Ohlin, samverkade ogärna med Högern under sina över tjugo år som partiledare. Han samarbetade med Socialdemokraterna om många sociala reformer och inledde samverkan med Centerpartiet.

Centerledarna Gunnar Hedlund och Thorbjörn Fälldin ledde ett icke-socialistiskt parti, inte ett borgerligt. Per Ahlmark och hans sene efterträdare Bengt Westerberg såg liberalismen som en tredje kraft, inte främst som en allianspartner till Högern.

I dag är det annorlunda. Nyamko Sabuni anser att Liberalerna har ”en naturlig hemvist i en borgerlig regering” och ”delar idémässig grund med M, Kd och C”.

Moderaterna med vindflöjeln Ulf Kristersson i ledningen säger sig ha ”gemensam färdriktning” som Sd (för tre år sedan lovade han att aldrig samarbeta, samtala med Sd). Invandringen ser han som en ”belastning”: kriminalitet men också ”sociala problem, trångboddhet”. KD-ledaren Ebba Busch säger frankt att Sd kommer att få stort inflytande i en kommande konservativ regering.

Hör verkligen Liberalerna som parti hemma i det sammanhanget, i den ”borgerligheten”? Ja, menar tydligen ledningen med Nyamko Sabuni, Johan Pehrson, Mats Persson, uppbackade av förre partiledaren Lars Leijonborg.

Får de sin vilja fram, går partiet sannolikt mot undergången. Kvarvarande socialliberaler får söka sig andra vägar. De kan börja läsa Per Ahlmark.

Olof Kleberg

Tidigare chefredaktör på VK