Både demokrati och föreningsfrihet

Demokrativillkoret får inte bli ett hot mot föreningsfriheten När staten börjar avgöra vilka åsikter och organisationer som är tillräckligt demokratiska riskerar den att underminera just den frihet den säger sig försvara. Demokratin behöver försvaras mot våldsbejakande extremism och mot organisationer som motarbetar de grundläggande fri- och rättigheterna. Det råder det bred enighet om. Men därför måste också de verktyg vi använder tåla rättsstatens högsta krav. Det så kallade demokrativillkoret har på kort tid blivit ett självklart inslag i svensk bidragspolitik. Statliga och kommunala stöd ska inte gå till verksamheter som strider mot demokratins idéer. Ambitionen är rimlig. Problemet uppstår när villkoret blir otydligt, godtyckligt och politiskt. Debatten har ofta kretsat kring organisationer som Ibn Rushd och Islamic Relief. De väcker starka känslor, men just därför är de också dåliga utgångspunkter för lagstiftning. Svåra fall får inte skapa principer som senare kan användas mot helt andra föreningar. Föreningsfriheten i regeringsformen skyddar inte bara populära organisationer. Den skyddar också sådana vars värderingar många ogillar. Staten ska ingripa mot brott och olaglig verksamhet – inte mot lagliga åsikter eller löst definierade värdegemenskaper. Det avgörande är därför inte vilka som granskas, utan hur granskningen sker. Finns tydliga rättssäkra kriterier? Kan besluten överklagas? Bedöms handlingar eller associationer? Ju vagare svaren är, desto större blir risken att demokrativillkoret utvecklas till ett politiskt urvalsinstrument. En stark demokrati kännetecknas inte av att staten belönar rätt åsikter. Den kännetecknas av att den skyddar medborgarnas frihet även när det är obekvämt. Demokrativillkoret behövs – men det måste underordnas rättsstatens principer. Annars riskerar vi att försvara demokratin genom att försvaga en av dess mest grundläggande friheter: föreningsfriheten.