Gäller fortfarande, tjugo år senare

 Tänk att detta gäller i dag, tjugo år senare

JAG HAR I SLUTET av nittiotalet beskrivit fyra hörnpelare i en socialliberal politik.

Den som idag vill skaffa sig en bild av den politiska debatten, ser snart att alla debattörer och politiker vill framstå som den framtida välfärdens givare och arkitekter. Det vill jag med och det är därför jag är socialliberal.

Om någon tycker att det låter för pretentiöst med arkitekt kan jag ju nöja mig med att få framstå som byggnadsarbetare. Men den närmaste stunden, och i den här kretsen, ska jag hålla mig mer till ideologi än till den praktiska politikens genomförande. Jag tror det kan vara nyttigt. Det finns ett avstånd från arkitekters idéskisser och modeller, till en färdig byggnadsritning, och ett ännu större avstånd till det färdiga bygget. Det är det färdiga bygget vi alla skulle vilja se och studera – men det är dessvärre en omöjlighet. Det finns inte i sinnevärlden ännu och när det en gång kommer att finnas är vi med stor säkerhet redan på gång med nästa bygge.

Vi liberaler räknar inte med någon fix och färdig utopi, ett framtida drömsamhälle som vi bygger vidare på och som en gång kommer att stå färdigt. Visionen är en vision och kännetecknas av att den är så svår att konkretisera. Vi rider iväg mot soluppgången eller nergången, vilket vi vill - men vi vet att vi aldrig kommer fram till den.

Komplikationen och möjligheten i sammanhanget är kunskapen, den nya kunskapen vi får genom utbildning och forskning, den första pelaren. Vi vet inte vilka nya kunskaper och möjligheter vi kommer att få, vilka landvinningar på forskningens område vi kommer att göra i framtiden. Men den självklarheten och paradoxen måste vi våga erkänna, genom att bejaka forskningens frihet.

Politisk styrning av forskning och forskningens inriktning, oftast utförd både genom resursfördelning och organisation, fryser föråldrade strukturer och idéer. Självständiga högskolor, universitet och institutioner kan skaffa sig muskler nog att stå emot såväl kortsiktiga vinstintressen från industri och näringsliv, som med politiska förtecken beställda resultat . Jag menar att Thomas Östros har fel när han i UNT, för någon vecka sedan hävdade att det bara är statliga universitet och högskolor som kan garantera forskningens frihet och oberoende. Det är därför beklagligt att regeringen krampaktigt vill behålla den politiska kontrollen över våra universitet och högskolor. Det finns många exempel på det. Här är ett exempel.

Tretton professurer inom miljöområdet inrättades vid universiteten, bl.a. tre vid SLU under 1980 och 90-talen. Dom finansierades genom avtal med Naturvårdsverket. Efter att ha förlorat sina medel för miljöforskning, under ett par ås tid, återfick Naturvårdsverket dom i fjol, och återtog finansieringsansvaret för professurerna. Nu menar verket att deras forskningsansvar inte längre är långsiktigt utan handläggarinriktat, och man har meddelat att man anser att avtalen med universiteten är slutgiltigt uppsagda. Miljöforskningsrådet, FORMAS, har heller inte tilldelats medel för ändamålet. Vid utgången av det här året är tjänsterna utan extern finansiering. Professurerna har tillsatts enligt den äldre ordningen och får enligt lag så kallad särskild anställningstrygghet. Det motiveras av att man som innehavare av en professur ska kunna agera självständigt och oberoende av särintressen. Vad som nu sannolikt kommer att hända, om inget ingripande sker, är att professurerna kommer att belasta de universitet och fakulteter där de är placerade, och deras redan knappa resurser.

Följden blir den utträngning av lektorer som redan börjat. Det innebär ett intrång i universitetens egen verksamhet, i vissa fall en förändrad inriktning och en neddragning av ytterst angelägen miljöforskning i stort.

Jag frågar den här veckan utbildningsministern om denna process av obestämd och okontrollerad nedskärning av miljöforskningen ska få fortskrida; mot bakgrund av de högt ställda ambitionerna på miljöpolitikens område EU-ordförandeskapet gett sken av. Vågar man inte skära i verksamheter själv så kan man ju alltid låta verksamheten skära i sig själv. Universitet och forskning ska inte styras politiskt. Forskarnas självständighet och deras oberoende är en central fråga. Forskning är inte nödvändig bara för att hitta nya kunskaper. Den ska också kritiskt värdera den gällande samhällssynen. Den fyller en viktig funktion som problemlösare och styrinstrument i den snabba samhällsförändringen.

Regeringen vill använda den högre utbildningen som ett regionalpolitiskt instrument. Det regionala intresset och drömmen om den egna högskolan, hos kommunalpolitiker, tillåts väga tyngre än krav på sammanhållen utbildning och forskning. Jag tycker man ska vända på steken. Resurserna bör koncentreras dit studenterna söker sig. Studenterna kan själva ge de bästa indikationerna om var den högre utbildningen bör byggas ut. Likaså borde kursutbudet styras mer av studenternas egna val. Det är bättre att komma in på sitt förstahandsval och fullfölja utbildningen än att hoppa av ett tredjehands val i förtid.

Den socialdemokratiska utbildningspolitiken har skärpt det politiska greppet om högre utbildning och forskning och regeringen utser idag ordföranden i universitetens styrelser och har infört en lag som ger möjlighet att politiskt utse ledamöter i forskningsstiftelser. Det finns inget skäl för detta. Internationella erfarenheter visar entydigt att universiteten kan fungera effektivt inom de ramar som sätts av lagar och regler. Utgångspunkten bör vara att studenter, forskare, lärare och annan personal utser sin högskolas styrelse och att vissa platser reserveras för inval av kompetenta personer utifrån. På samma sätt bör stiftelsernas styrelseledamöter utses av vetenskapssamhället och förbli fristående, vilket var tanken från början. Då undviker man också den förenklade marknadsideologi som menar att högskolans viktigaste uppgift är att tillfredsställa kortsiktiga behov fån näringslivet.

Fri och obunden forskning, under kontrollerade former, är en förutsättning för samhällets utveckling. Mångfald och frihet har ett egenvärde och när okonventionella idéer möts skapas icke - förutsägbara resultat. Därför måste forskarna själva få formulera de problem de ska studera och inte följa politikernas vilja och nycker. Vi måste ge både forskare och studenter det förtroendet.

Långsiktig politisk målstyrning är en ickeframkomlig och omöjlig väg att gå, eftersom vi med den kunskap vi har idag, inte kan föreställa oss morgondagens samhälle. De som har försökt har misslyckats. Då tänker jag inte bara på det havererade kommunistiska systemet, utan också på den otyglade marknadsekonomi som därefter har ruinerat Ryssland, en gång till. Den brutala ekonomi som också blev den utlösande faktorn bakom den så kallade Asienkrisen.

Grunden för välfärdsbygget måste alltså, enligt min mening, bestå av kunskap. Ska bygget bli hållbart måste en av fyra nödvändiga hörnpelare heta solidaritet. Solidaritet är människors omsorg om andra människors välbefinnande och livschanser. Solidaritet kan därför inte isoleras till enskilda grupper eller speciella områden. Den är universell. Den skapas genom förtroende och frivillighet. Den gäller både nu levande och framtiden. Den är gränsöverskridande. Solidariteten har sin grund och sitt ursprung i och mellan individer, men syftar i sin förlängning till en hållbar utveckling, både på det ekonomiska planet och på miljöområdet.