Inlägg
Nordebo: Reducera inte liberalerna till en sjaskig jakt på Sd-nära stödröster
Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Partiliberalerna är förhoppningsvis medvetna om en sak: Vinner Sd-linjen är trovärdigheten som liberal och frihetlig kraft borta. Då har man bytt läger, skriver Ola Nordebo.
Under en pandemidebatt där man i Sverige får titta till vänster för att hitta en någorlunda frihetlig instinkt och ryggrad bör det kanske inte förvåna när märkliga utspel görs under missvisande liberala etiketter.
Men att en knapp majoritet i liberalernas styrelse vill reducera sitt parti till en sjaskig jakt på konservativa stödröster inför nästa val är en större fråga än vad partiets blygsamma opinionssiffror kan ge sken av.
Det uttalande som den liberala partistyrelsen antog i förra veckan, och som följts upp av Nyamko Sabuni i mediala framträdanden, är liktydigt med en kapitulation inför den Sd-nära näthögern och dess kampanjer.
Man föreslår att liberalerna, tillsammans med moderaterna och kristdemokraterna, ska vara beredda att sätta sig i en beroendeställning till Jimmie Åkesson efter 2022. Vad styrelseuttalandet i praktiken säger är nämligen två saker:
1. Man vill hellre nå regeringsinflytande genom aktiva förhandlingar med sverigedemokraterna än genom aktiva förhandlingar med socialdemokraterna och miljöpartiet.
2. Man anser att ett regeringsunderlag i riksdagen som bygger på Sd-mandat skapar större utrymme för liberal sakpolitik än vad januarisamarbetet gjort och kan göra.
Det första vore en djupt omdömeslös och farlig maktstrategi. Det andra är en medveten, historielös förfalskning av begreppet ”liberal politik”.
Vad januarisamarbetets motståndare aldrig lyckas ge besked om är vad det är för ”sakpolitik” som de hoppas kunna få igenom med sverigedemokraternas välsignelse. Eller så vill de inte säga det högt, för att det skulle låta precis så vedervärdigt auktoritärt, nationalistiskt och främlingsfientligt som det är dömt att bli.
Inte heller ges det några förklaringar till varför januariavtalet anses förkastligt, trots att de liberala inslaget där varit delvis större än vad som var möjligt under alliansens tid vid makten.
***
Istället för att bygga vidare på de positiva erfarenheterna från den nuvarande mandatperioden, och hitta en liberal, grön och social väg framåt för 2020-talet, börjar man tala om ett regeringsalternativ som var ganska slutkört redan 2010. Det är som om liberalernas ledning inte noterat att det nu existerar ett nytt konservativt block.
Påståendet att sakpolitik och ideologi skulle kunna skiljas från regeringsfrågan är nonsens. Det har naturligtvis en avgörande betydelse mellan vilka partier och politiker som samtal förs.
I vilket kraftfält, mellan vilka idéer och prioriteringar, ska kompromisser uppstå? Vilka frågor blir föremål för reformer och vilka skjuts upp? När läggs det veto från ena eller andra sidan?
Om Nyamko Sabuni förhandlar med Stefan Löfven och Märta Stenevi lär slutresultatet bli ett annat (och betydligt mer liberalt) än om hon förhandlar med Jimmie Åkesson. De reformer och prioriteringar som går att förhandla fram mellan liberala, gröna och socialdemokrater blir något väsensskilt (och betydligt mer frihetligt) än beslut som går att genomföra på Sd:s nåder.
Och vad har ett liberalt parti för värde om det kapitulerar i det skede när öppna samhällen, internationell solidaritet och medborgerliga rättigheter är under hårdare attack än på länge? När hörde man senast en passionerad appell om det från liberalernas ledning?
***
Varningslamporna blinkar redan till höger. Efter det att M och Kd börjat bygga sin regeringsstrategi på Sd har det snabbt fått långtgående konsekvenser för hur deras företrädare formulerar sig, vilka strider de tar och när de väljer att tiga.
Det som blivit kvar är det som inte stör relationerna med Åkesson. Anpassningen och underkastelsen, i antiliberal riktning, tog bara några månaderna. Så kommer det att gå för liberalerna också om inte medlemmarna kör över sin partiledning och tvingar den att backa.
Även pandemin har visat att enskilda partier kan förändras radikalt, nästan helt byta grundprinciper i vissa frågor, beroende på vilka enskilda företrädare som får stort internt eller medialt genomslag. Motståndskraften kan punktvis vara väldigt svag när radikala påverkansoperationer och konspirationsteorier dras igång. Det gör att väljarna har en rätt att kräva tydliga besked i förväg om vad partierna har för principer även i praktiken.
Valet av samarbetspartners får dessutom konsekvenser för vilka ledande personer i ett parti som är beredda att kliva fram, ta ansvar och finnas med när det blir allvar.
För en väljare som tvekar mellan olika partier kan det överskugga allt annat: vilka av det här partiets instinkter och företrädare får jag egentligen om jag lägger min röst på det?
När nästa stora kris kommer, är det då med en nyauktoritär höger eller med socialdemokrater och gröna, som liberalerna vill förhandla om beslut, reformer och utnämningar?
Den som tror att liberalt sinnade väljare struntar i den dimensionen, och inte bryr sig om parallellerna till andra europeiska länder som gått den Sd-nära vägen, begår ett allvarligt misstag.
***
Nu kan det ju hända att just den frågan, vad liberalt sinnade väljare tycker och tänker, är irrelevant för de krafter som vill föra över L till ett konservativt läger. I det ögonblick som man gör partiet beroende av i första hand moderata stödröster kan budskapet anpassas för det syftet.
Men med vilka gräsrötter föreställer sig partistyrelsemajoriteten att liberalerna i så fall ska bedriva en sådan valrörelse nästa år, lokalt och regionalt? Hur många finns det kvar i ett sådant läge, som är beredda att i möten med väljare argumentera för det konservativa blockets regeringsalternativ?
Så snabbt går det ju inte att ersätta tidigare eldsjälar och trogna partiarbetare.
Konflikten berör intebara regeringsfrågan och dagspolitiken. Även ett till storleken mindre parti som liberalerna har många sidoorganisationer, länsförbund och föreningar. Byter liberalerna sida skulle det konservativa blocket därmed över tid kunna kapa åt sig en del organisatoriska resurser och strukturer, samtidigt som unga liberaler blir politiskt hemlösa och får svårare att engagera sig.
Maktkampen handlar om mer än bara knappa tre procent av väljarstödet.
***
Frågan är dock inte avgjord ännu inom liberalerna.
Från olika länsförbund och inte minst Liberala Ungdomsförbundet har kritiken mot partistyrelsebeslutet varit hård. Partiets Europaparlamentariker Karin Karlsbro skriver i sitt veckobrev att liberaler bör stå ”för ett frihetligt och öppet samhälle i kontrast till det som högerpopulismen runt om i världen har att erbjuda.” Inför partirådet den 28 mars, och kanske ett extra landsmöte, rapporteras det råda full mobilisering.
Partiliberalerna är förhoppningsvis medvetna om en sak: vinner Sd-linjen är trovärdigheten som liberal och frihetlig kraft borta. Då har man bytt läger.
Ola Nordebo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar