Fortfarande giltigt

 Alltså: tjugo år sedan. Tänk vilken aktualitet artiklarna har. Bra eller dåligt?

På Kulturnatten i Uppsala september 2001 fick jag förmånen att hålla en appell. Platsen var Domkyrkoplan.

LÅT MIG FÖRST berätta om en personlig upplevelse: Det var i Göteborg vid det tillfälle som växelvis och i efterhand, kommit att kallas toppmöte eller kravaller. Jag var där…

Jag skulle bland annat delta i en manifestation på Avenyn och gick gatan framåt bland glaskross och skräp. Då hörde jag plötsligt stillsam orientalisk musik och såg en skara människor, klädda i gult och vitt, som långsamt, långsamt rörde sig till musiken. Det var deras demonstration jag skulle delta i. Den ingav ro och lugn, och präglades av tystnad. Stillheten spred sig ut över Kungsportsavenyn och alla människor som stod och iakttog.

Där stod en fullt utrustad polisman. Han såg sig om, hans ansikte utryckte först en spänd förvåning, men så liksom mjuknade han, och vände sig om, och så sa han: Varför kom ni inte tidigare? Varför kom ni inte tidigare?

Dessvärre är det just den frågan som mött och möter dem som tror på icke-våld och arbetar för den linjen. Varför kom ni inte tidigare? Det är viktigt, angeläget för att inte säga nödvändigt, att ickevåldet finns på plats, kräver sitt utrymme och manifesterar sin ståndpunkt, innan våldet kräver sin tribut.

Efteråt är det oftast för sent. När frågan, ”Varför kom ni inte tidigare?” är ställd, är det för sent.

Därför får ickevåldet inte stanna vid att enbart vara ett tillstånd med frånvaro av våld. Ickevåldet är aktivt. Det är en medveten strategi, en metod för bekämpande av orättvisor, förtryck och övergrepp. Ytterst ett försvar för demokratin, eller ett medel för att nå demokrati för dem som inte har det. Jag har mycket svårt att hitta exempel på ickevåldsaktioner där inte det yttersta syftet varit gott och medmänskligt.

För en månad sedan firades tioårsdagarna av Baltikums frigörelse. Den sjungande revolutionen i Estland är ett ypperligt exempel på hur en rättfärdig kamp, med sången som vapen, kan besegra ett helt imperium av våld och förtryck. Efter att ha genomlevt 50 år i ofrihet, terror och otrygghet fick de baltiska folken vårt stöd, men vi fick också frågan: varför kom ni inte tidigare?

Här hemma är många idag rädda för att vistas på gator och torg, sena kvällar och nätter. Man är rädd för våldet och våldet kryper neråt i åldrarna. Unga människor, som upplever sig missgynnade tappar tålamodet och tillgriper våld för att skaffa sig fickpengar och mobiltelefoner. Det som förenar förövare och offer är att när skadan har skett, brottet är begånget, tänker antagligen båda: varför kom ni inte tidigare?

Den som ligger i sin sjuksäng och har ont efter att ha utsatts för våld, den som mobbas, den som utesluts, alla ställer frågan: varför kom ni inte tidigare?

Den som utövar våld mår själv ofta dåligt. Det vet vi genom så kallade avhoppare från våldsbenägna organisationer. Inte alla hoppar av. Inte alla får eller vill ha hjälp, för att förändra sina liv och kommer inte i närheten av att ställa den frågan

Det politiska våldet trappas upp också här hemma. Människor som misstror de demokratiska spelregler, som ger dem möjlighet att hysa odemokratiska åsikter, tappar tålamodet och tillgriper våld. Med våld, och hot om våld, torgför man sitt tvivelaktiga tankegods. Man utnyttjar demokratin när den passar ens syften, men knyter samtidigt handen om knogjärnet i byxfickan. Vi känner igen mönstret, ur historien och från länder som inte varit så förskonade som vårt land. Denna utveckling måste stoppas. Den får inte fortskrida så långt att någon, någon gång, ska kunna ställa oss den ödesdigra frågan: Var var ni? Varför kom ni inte tidigare?

Vad kan jag då göra? Och vad gör jag? Jag vill kunna hävda att jag kom innan. Jag spelar en annan sorts politikerroll, jag för en dialog, jag tar avstånd från våldet så det hörs och när det förekommer. Jag försöker gå före med gott exempel. Jag vill ge mitt stöd till andra människor som kämpar för ickevåld. Jag vill här och nu erbjuda mig att vara kontaktperson i riksdagen för de unga kvinnor och män som dagligen ägnar sig åt att sprida ickevåldskulturen. Jag vill ge Er mitt stöd så att principerna om respekt för livet, frihet, rättvisa, demokrati, tolerans, solidaritet, samarbete, pluralism, kulturell mångfald och dialog skall börja genomsyra alla sammanhang på alla samhällsnivåer.

Mina vänner!

Ickevåldet är demokratins vapen. Demokratin kan, ska och är värd att försvaras.

Problem och konflikter kan inte lösas med våld. Men världen behöver fler politiker som gör den deklarationen.

Vi ska inte behöva svara på frågan om varför vi inte kom tidigare. Vi är här nu! (Slut på anf.)

”DET FANNS en gång en soldat. Han kysste sin mor farväl, han sa till sin flicka, Du jag kommer igen. Svara mig Du, var är han nu? Jag bara undrar, var är han nu?"

Vad sa ledaren, som beordrade soldaten, till den gråtande modern och till den av saknad tillintetgjorda flickan? Hur tänkte ledaren och hur tänkte de politiker, i andra länder, som gav sitt stöd till ledaren?

Jag bara undrar.

Debatten om dödsstraffet blossar upp då och då. Det är bra. Men den borde pågå utan uppehåll. Dödsdomen mot Saddam Hussein, och verkställigheten av domen, gav nytt bränsle åt debatten. Hörde nyligen någon i ett debattprogram säga sig vara motståndare till dödsstraff men i detta fall var det riktigt, tyckte han. Jag förstår inte hur man kan vara både för och emot. Dödsstraff utdöms dagligen i olika delar av världen. Exemplen är många, men leder till förvånansvärt små reaktioner.