Ur min bok Politik på Gott och Ont, 4

 Kanske skulle jag ändra en del om jag skrev om detta i dag. Texten är från runt 2000

En debattartikel, skriven av fyra lokala politiker, en från vardera av de fyra så kallade borgerliga partierna handlar om trafikpolitik och avslutas med uppmaningen att rösta på Alliansen. Men ingen valsedel kommer att ha den beteckningen. Kanske menar man "något av våra fyra partier". Min nästa fundering blir då: Är det egalt för var och en av dessa fyra vilket parti man röstar på?

När jag skriver detta påminner jag mig hur jag under mina år i riksdagen skrivit ett par hundra brev, till ett hundratal personer varje gång, med information om beslut som fattats. Min tro då var att det fanns ett behov av sådan information. Men vårt behov av information tycks vara fyllt. Förtroendevaldas kontakter med partimedlemmar och allmänhet ska i dag ha andra former, tycks det mig. Ska det politiska budskapet göras lättare? Kommer kommunfullmäktigesammanträdena av media göras till underhållning där inlägg poängsätts utifrån bland andra kriterierna populism och elakhet. Vid avsnitt tio i december utses en vinnare.

Lägg ner landstingsvalet, säger valforskaren Henrik Oscarsson. Han ser landstingsvalet som "den svenska valdemokratins akilleshäl". Samtidigt konstaterar han att folk är intresserade av sjukvårdsfrågorna. Min slutsats blir då: satsa hårdare på landstingsvalet, hitta nya former och kanaler.

I Sverige har vi direkta val till tre nivåer; EU-parlamentet, Riksdagen och kommunen/landstinget. Är inte detta fyra nivåer. Nej, kommun och landsting är samma beslutsnivå eftersom landstinget i ingen fråga är överordnat kommunen.

Det finns undersökningar som visar att intresset för EU-valet är lågt. Ska vi lägga ner det? Naturligtvis inte. Men vi politiker måste helt ändra vårt sätt att bedriva politiskt arbete på. En nödvändig förändring inom landstingspolitiken är färre grupper och färre sammanträden och fler möten med människor. Vi måste också använda modern teknik i kommunikationen med medborgarna. Mer fantasi i fråga om att hitta nya kanaler. Vi lutar oss fortfarande nästan helt mot de gamla medierna. När man kan konstatera att speglingen av ett sammanträde med landstingsfullmäktige under en hel dag är ett litet referat av någon ordväxling i ett par frågor är det inte underligt att kunskapen och intresset hos medborgarna ligger lågt.

Min uppfattning är att det politiska systemet inte är villigt att förändra sig. Partierna organiserar sig som man alltid har gjort, arbetsformerna är samma val efter val. Vi håller torgmöten trots att nästan ingen stannar för att lyssna, vi delar ut flygblad som få läser, vi stänger ute de medlemmar, som inte vill vara politiskt aktiva, från allt deltagande i den inre beslutsprocessen och så vidare.

I min valrörelse handlar det om att ha med mig i skrift vad jag som socialliberal landstingspolitiker vill kämpa för och skrift som sticker ut, inte bara allmänna formuleringar som alla kan instämma i. Jag har med mig den i det direkta samtalet med människor, alltså i samtal med och inte i tal till. Men skrifter kostar pengar. Och sponsring kan jag inte tänka mig. Men samtal och dialog är gratis och ingen kan hindra mig.

Hur viktiga är jippona. Är det de politiska kandidater som hittar på de mest spektakulära, mest uppseendeväckande, aktiviteterna som kommer att få störst framgång? Jo, det finns stor risk för detta. Inte för att människor i allmänhet tycker att den här påhittige kandidaten blir en bättre representant utan för att media kommer att skriva om och visa bilder på vederbörande. Inriktningen är att skaffa sig många kryss. Finns alternativa sätt? Nej, Du måste anpassa Dig till dessa förhållanden, säger nog de flesta. Jo, säger jag. Jag tror på dialogen. Jag tror på att finnas på torg och andra ställen där människor befinner sig. Jag vill presentera en socialliberal politik för landstinget i Uppsala län och få synpunkter. Därför anser jag till exempel torgmötesformen vara föråldrad eftersom den handlar om att tala till människor i stället för med. Vägvalet är ett val mellan vad som är viktigast, ideologi och politiskt innehåll eller karriär.

Det är alltför vanligt att problem i offentlig verksamhet leder till diskussioner om organisation. Ska landstinget finnas kvar är ett sådant exempel. Frågeställningen är felaktig. Frågan bör lyda: Vad är bäst för patienten? Den politiska styrningen är ofta missriktad. Politiker är med och petar i frågor som professionen ska klara och faktiskt klarar bättre utan politisk inblandning. Politiska grupper tillsätts för att arbeta med medicinska spörsmål. Det som är den centrala politiska rollen, att utforma mål och följa upp dessa ägnas mindre intresse. Jag vill ha mindre av politisk inblandning i landstingsverksamheterna och tydligare politisk styrning av verksamheterna. Jag vill ha färre sammanträden och mer dialog, dels mellan politik och patient, dels mellan politik och profession. Vi behöver en ny sorts politiker. Men var finns dom?

Jag är imponerad av väljarnas vilja att ta reda på skillnader mellan de politiska partierna. I en situation där fyra partier går samman om samma politik i ett stort antal frågor sprids röster på alla på ett överraskande sätt. Av den så kallade Alliansens cirka 49 procent stöds det parti, vars ledare utpekas som statsministerkandidat, av inte mer än cirka 55 procent. Det parti, som har det särklassigt bästa miljöprogrammet, men överlåtit till andra partier att driva dessa frågor får ändå nästan 20 procent av Alliansens röster. Det tyder på att väljarna bryr sig.

Det har skett en maktförskjutning i partierna från de förtroendevalda till de politiska tjänstemännen. Inflytandet från den enskilde riksdagsledamoten har minskat.

Jo visst är det så här. Jag har upplevt det. Och jag hör ofta politiker beklaga att det blivit så. Men inte ska vi finna oss i detta. Jag har partiets uppdrag att representera medborgarna och att bilda opinion för en socialliberal politik, utifrån det program som medlemmarnas representanter beslutat om. Jag har inget uppdrag av, till exempel, en allians. Det är för mig märkligt att erfarna riksdagspolitiker i radio beklagar att några flyttat makten. Vi har den ju

själva. Men det här handlar mer om rädslan för att säga ifrån. Karriären kan ju skadas.

Jag vill att väljarna ska begära besked av kandidaterna. Vilken ställning tog Du när riksdagen beslutade om att införa liknande skatt på förbränning av sopor som på deponering? Vilken är Din uppfattning i den debatt som uppstått om den unika svenska Allemansrätten? Till en annan: vilken ställning tog Du i fråga om ändrade öppettider vid primärvården i syfte att öka tillgängligheten? Vilken ställning kommer Du att ta för att råda bot på bristen på särskilt boende för äldre personer? Och så vidare.

Kanske kan vi på det sättet rata populismen och stödja idealiteten.

Får jag låna en undersköterskeuniform? Jag är landstingspolitiker och jag ska ut på torget för att valtala.

Är det så att sjukvårdspolitik egentligen inte finns? Är det så att vad vi politiker än beslutar så måste det vara professionens ställningstaganden, som avgör? Jo, jag tycker att detta gäller i hög grad i dag. Men det borde inte vara så. Vi politiker förmår helt enkelt inte att styra; förmår inte att avgöra vad som är politik. Vi förmår inte se skillnaden och samspelet mellan profession och politik. Vi förmår inte använda professionen och kunskap för att fatta de klokaste politiska besluten, utan att ersätta professionen.

För att få uppmärksamhet suddar vi ut vår politikerroll så mycket vi kan och härmar olika professionella roller. Vi anpassar oss till medias oskrivna krav på jippon för att man ska återge en aktivitet.

Jag vill tala med människor om att jag i landstingspolitiken kommer att arbeta för att primärvården förbättras, att det blir lättare att få kontakt, att öppettiderna anpassas till patienternas behov och att väntetiderna försvinner. Jag vill agera för att operationsköerna minskas. Jag vill göra det genom att betona min politikerroll och gärna uppträda tillsammans med en undersköterska; hon/han iklädd sin uniform och jag min, tröja eller kavaj. Vi behöver varandra, men kan inte kliva in och ut i varandras roller.

Min syn på politik och på partierna har tyvärr förändrats i negativ riktning. Det framgår av bland annat ett anförande, som jag höll i Tierp under våren 2002.

MINA DAMER och herrar. Mitt namn är Harald Nordlund och jag representerar folkpartiet. Till att börja med kan jag avslöja att jag, trots mitt nästan pojkaktigt ungdomliga utseende faktiskt varit med om ett ganska stort antal valrörelser nu. Jag trodde att jag hade sett det mesta, men utvecklingen i år har slagit alla tidigare kampanjer med hästlängder. Vid årets början trodde de flesta att socialdemokraterna stod inför en promenadseger, men de är nu på väg att falla på eget grepp och bli valets verkligt stora förlorare. Det börjar visa sig att en valkampanj baserad på luft och tomma fraser inte är den bästa vägen till framgång. Även moderaterna tappar mark vilket inte heller är förvånande. Med profilfrågor som egentligen enbart tilltalar de mest egoistiska krävs en ledare som kan beröra och sätta en mänsklig prägel på politiken, och det klarar inte en före detta skattejurist av.

Självklart gläder jag mig åt den här utvecklingen, men inte bara av den uppenbara orsaken att stödet för folkpartiet har skjutit i höjden. Det visar framförallt att det varken lönar sig att underskatta väljarna eller att vädja till deras lägsta instinkter. Det svenska folket med alla dess variationer i intressen, ålder, hudfärg, utbildningsnivå och livsstil vill ha en ärlig politik och ett fungerande samhälle. Det vill jag också. Det var därför jag en gång i tiden gick in i politiken. Under alla dessa år har jag varit med om både roliga och tråkiga händelser. Ibland har jag fått förmånen att vara med och verkligen förändra saker till det bättre men många gånger har det känts motigt och nästan hopplöst. Det som då har fått mig att arbeta vidare är min starka övertygelse om vad samhället är och hur vi skall få det att fungera.

Liberalismen grundar inte sin verklighetsuppfattning i några grupper, klasser eller andra typer av otillräckliga och godtyckliga hopbuntningar av människor, utan på individen som samhällets minsta beståndsdel. Vi måste sträva efter att var och en med sina förutsättningar skall få en så bra, rik och fri tillvaro som möjligt. Det medför att alla måste kunna göra sig hörda och att vi måste organisera vissa saker gemensamt.

Därför tycker jag att politikens viktigaste uppgift är att främja solidariteten och bevara demokratin. Med bevarande av demokratin menar jag att verkligen bry oss om varandras åsikter och försöka tackla problem med lösningar som tilltalar så många som möjligt. Det skall dock inte förväxlas med den populism som tyvärr får allt större plats i politiken, och som jag anser är ett hot mot hela vårt politiska system. Det finns tyvärr partier som numer inte vågar säga vad de verkligen tycker och tänker av rädsla för att bli misstolkade av de professionella misstolkarna, de personer vars hela politiska gärning går ut på att medvetet misstolka andra för att svärta ned dem och skapa uppmärksamhet åt sig själva. Folkpartiet har under valrörelsens gång närmast i förbifarten nämnt sådant som borde vara självklarheter, men som misstolkarnas och populisternas härförare Gudrun Schyman kastat sig över för att sätta negativ spin på. Två av dessa saker är att vi anser att barn som lämnar grundskolan skall kunna läsa och skriva och att den som vill bli medborgare i Sverige skall kunna tala svenska. Tydligen så är det främlingsfientligt att anse att svenskar skall kunna tala svenska. Vi talar alltså inte om uppehållstillstånd eller asyl, utan medborgarskap. På samma sätt antar jag att det är barnfientligt att vilja att barnen skall lära sig läsa och skriva. Jag kan förstås ha fel men jag tycker nog det är värre att inte bry sig. Att inte bry sig om ifall de personer vi ger medborgarskap kan något så nödvändigt för deltagande i samhället som språket, att inte bry sig om ifall våra barn kan något så nödvändigt för deltagande i samhället som att läsa och skriva. Nu tror jag i och för sig inte att Gudrun Schyman verkligen tror på vad hon säger, men jag önskar att hon skulle sluta göra sig dummare än vad hon är, eftersom hon fyller etern med brus och hindrar en konstruktiv debatt.

Istället hoppas jag att vi ska diskutera verkliga frågor, frågor som berör oss alla. Politiker skall inte lägga sig i det var och en sköter bäst själv, men vissa saker måste vi samordna och enligt min mening faller de inom fyra kategorier; demokrati, kultur, solidaritet med varandra och solidaritet med kommande generationer. (Slut på anförande)

Kontrasten mellan socialliberalismen och nyliberalismen i nya kläder tog jag upp i en artikel i december 2000.

M + Kd = sant

KRISTDEMOKRATERNA har klivit ur kyrkbänken och lämnat sin ambition att lagstiftningsvägen föra svenska folket till himmelriket. Man har orienterat sig mot de europeiska kristdemokraternas värdekonservatism och är därmed på väg att överge en del av sin socialpolitiska mjukvara, bland annat ett nationellt genomfört rop på fler poliser tyder på det. Moderata och värdekonservativa väljare attraherades av denna Kd: s nya profil och bytte parti i det senaste valet. Samtidigt innebar Kd: s förändring ett vakuum på den socialpolitiska högerkanten. För att hålla väljarna, inom rundgången mellan de två högerpartierna, insåg moderaterna att man måste agera och det har man nu gjort.

I rapporten Ett parti söker framtidens vägar, författad av riksdagsledamoten Per Unckel, avfyras startskottet. Här tonar en ny bild fram, en bild av ett mjukt moderat parti, ett parti som man inte trodde fanns – och antagligen heller inte finns. Rapporten utgör ett första steg mot ett nytt moderat idépolitiskt program och lades fram till partistämman förra året.

Det är måhända inte min uppgift att recensera andra partiers program men det är min skyldighet mot mina väljare att följa både meningsmotståndares och vänners idéer och arbeten och i detta fall kan jag inte avstå från att offentligen kommentera.

I stort kan jag hålla med om samhällsanalysen; vi har en för stor politikerstyrd samhällsektor, för liten reell valfrihet och begränsade möjligheter till gränsöverskridande. Men jag anser rapporten vara ofullständig och försåtlig. Den utgör ett exempel på den politiska retorik vars främsta syfte är att omvandla egenintresset till en nyttighet för alla. Den är vi vana vid att höra från moderat håll och den överraskar inte.

Skriften säger att man inte ska hälla nytt vin i gamla läglar och det går inte att forma eller stöpa en vettig socialpolitik i moderata termer. Kan någon, som exempel, förklara vad begreppet ”liberalkonservativ” betyder? För mig är redan ordet i sig själv en paradox, ungefär som eldvatten, - vilket ändå har en innebörd till skillnad från det förra. En tänkbar förklaring till termen är att man vill muta in begreppet liberal utan störande prefix som social- eller marknads-. Samtidigt beskriver man, och det med fog, de traditionalistiska socialdemokraterna som konservativa. Kan man få föreslå att förnyelsefalangen inom socialdemokratin och de moderater som söker framtidens vägar, gemensamt kan kallas socialmoderater, eller?

Rapporten talar om alla människors unika värde, men att fullt ut tala om människors lika värde är tydligen moderaterna främmande för. Man delar således in människor på arbetsmarkanden i trygghetssökare och risktagare. Jag menar att den definitionen har sitt ursprung i att man inte är beredd att ta sitt politiska ansvar fullt ut. Det är marknadsekonomiska termer för aktieplacerare som varken ska eller kan användas om människor. Trots att alla inte i första hand söker trygghet, kan vi inte individualisera eller privatisera arbetslösheten mer än vad vi redan gjort. I de allra flesta fall är den som är arbetslös, arbetslös utan egen förskyllan.

Man efterlyser reell valfrihet i den gränslösa välfärden, men konstaterar att den finns bara för dem som är villiga att betala dubbelt eller på två ställen. Vem som utför och verkställer välfärden är också för mig helt egalt. Det viktiga är för mig, och jag tror för folkflertalet, att välfärden är offentligt finansierad. I välfärden ingår för oss socialliberaler att ta ansvar för natur och miljö, det vill säga att den jord vi lånat av kommande generationen återlämnas i minst det skick den hade när vi lånade den. Detta säger moderaterna inget om.

Och det är här, i fråga om vårt gemensamma ansvar, som den tydliga skiljelinjen gå mellan socialliberalerna, den borgerliga vänstern, och moderaterna/kristdemokraterna, den borgerliga högern. (Slut på artikel)