Att gå vilse på vägen hem

 Denna artikel var publicerad i tidningen NU i fredags

Försöker hitta hem, men går vilse

Om man varit på villovägar och ska hitta hem kan man gå vilse. Särskilt besvärligt om man är två och som tagit ut olika kompassriktning.

När Liberalerna nu ska hitta sin riktiga boplats finns, enligt mediebilden två grupper med olika uppfattning om i vilken riktning man ska gå. Ena gruppen

vill bryta träffat avtal mellan regeringen, Centern och Liberalerna om att tillsammans genomföra reformer beskrivna i 73 punkter och att nu uttala en vilja att återskapa den tidigare Alliansen. Andra gruppen vill hålla fast vid avtalet och inför kommande val betona partiets självständighet.

Med hem tycks ena gruppen mena ett viste där man tillsammans med flera andra lever i samklang. Man vill hem till en tillvaro tillsammans med sådana partier som Kristdemokraterna, Moderaterna och, tycks det, enligt vissa bilder, avse även, Sverigedemokraterna.

Det andra synsättet är att hemvist för ett parti är dess unikum i fråga om ideologisk plattform och att hitta hem är att beskriva denna plattform. Mediebilden kanske är osann, kanske sann. Dock beskriver bilden olika syn på ett partis mål; samla så många röster som möjligt respektive att utgöra hemvist för de människor, som delar partiets ideologiska syn, det som utgör motivet för dess existens.

Om ett partis övergripande mål ska vara att samla röster, hur ska det kunna ske om man säger sig ha samma syn som flera andra partier? Ett alternativt synsätt är att ett partis uppgift är att utgöra hemvist för människor, som delar partiets ideologiska beskrivning. Men om partiet då inte finner stöd hos mer än ett litet antal människor? Nej, just det, då behövs inte partiet.

Är det därmed självklart vilket innehåll hemvisten för socialliberaler ska ha? Nej, inte alls, men det borde vara självklart att det ska uttryckas så att det blir tydligt och att de som söker sig dit verkligen känner sig hemma. Även andra partier ska känna lust till samboende med socialliberaler.

Jag vill rekommendera till läsning av boken Westerbergeffekten. Den ger en bra vägledning för att hitta hem. Socialliberalismen ges här en beskrivning, en berättelse, som drar gränser mot både höger och vänster. Socialdemokraterna och Liberalerna beskrivs som eniga i synen på individen, respekten för den enskildes rätt och frihet, människans behov av ett socialt sammanhang, generell välfärd med ett relativt högt skattetryck. Skiljelinjen finns i fråga om en kvardröjande önskan inom socialdemokratin om mer av statlig styrning inom näringslivet, oklarhet om synen på äganderätten och tveksam inställning till användning av externa utförare inom välfärden.

Med högern finns en viss samsyn i fråga om utmaningar från företag och organisationer inom offentliga sektorn och om långtgående frihet för näringslivet.

Skiljelinjen handlar främst om högerns inriktning på låga skatter, sociala insatser riktade till fattiga, en grundtrygghet, som ställs mot välfärdsstaten med höga skatter och standardtrygghet, minskad ekonomisk ojämlikhet, och i fråga om internationella åtaganden. Det handlar om social och ekonomisk hållbarhet. Även i fråga om nödvändigheten att åstadkomma ekologisk hållbarhet är socialliberalismen tydligare.

Mot både höger och vänster finns en åsiktsskillnad om vad svensk försvarspolitik ska innehålla. Militärt hot från Ryssland finns inte för närvarande. Däremot är cyberhotet överhängande, varför satsning på sådant försvar måste gå före militärt försvar.

Liberalerna måste nu åstadkomma en beskrivning av en socialliberal plattform, hålla fast vi ingånget avtal och bedriva en självständig valrörelse utan alliansbindning. Regeringsbildning är en annan fråga, som handlar om huruvida koalition med starkt inslag av socialliberalism är möjlig. Detta står i stark kontrast till att, i stället för Januariöverenskommelsen, ingå något slag av alliansbildning med högerpartier.

Harald Nordlund

f.d. riksdagsledamot och kommunalråd (FP)