Inlägg
Finns anledning att varna. Vi har eländet även här. Tyvärr ser Kristersson och Busch inte det (eller vill inte se)
Europas ”minitrumpar” siktar på comeback efter coronan
ANALYS. Europeiska populistpartier distanserade sig från Donald Trump efter stormningen av Kapitolium. Men de lär knappast försvagas av amerikanens sorti. När coronakrisen lagt sig kan pandemin bli bördig mark för Europas ”minitrumpar”. Det tycks de våldsamma protesterna i Nederländerna redan ge en föraning om, skriver den Brysselbaserade journalisten Sigrid Melchior.
Publicerad: 2021-01-27
Under de fyra år som Donald Trump varit president i USA har hans person fungerat som en schablon för att förstå andra populister. Tidningen Der Spiegel kallade Sloveniens premiärminister Janez Janša för “slovenska Donald”, och i Tjeckien dubbades hans kollega Andrej Babiš till "tjeckiske Trump".
Trump själv kallade Boris Johnson för “Storbritannien-Trump" – en komplimang, får man anta. Men epiteten skymmer sikten: Europas många ”minitrumpar” kom nämligen före trumpismen.
Att Donald Trump blev president har visserligen tjänat som inspiration för Europas populistiska partier. Det visade att de tillhörde ett avantgarde, en global rörelse, och att deras ideologi – nationalism, kritik av multilaterala institutioner och invandringsmotstånd – kunde nå den absoluta toppen.
Politiker från ett tiotal europeiska länder, däribland Sverigedemokraterna, brittiska Torypartiet, ungerska Fidesz och polska Lag och rättvisa, har till och med nominerat Trump till Nobels fredspris 2021.
Trump inget måste
Under Trumps år i Vita huset har gränsen för vad som anses vara acceptabla offentliga uttryck förskjutits och vidgats, vilket har gynnat populistiska politiker i hela världen.
Trots detta lär effekten av Trumps presidentvalförlust 2020, och till och med stormningen av Kapitolium den 6 januari, bli begränsad på de europeiska partiernas framgångar. Anledningen är att orsakerna till deras framgångar, och den roll de spelar i sina respektive länder, är högst specifika.
Trump var "trevlig att ha", men inte något "måste" för Europas populister, säger Pawel Zerka, analytiker på den ansedda tankesmedjan European Council on Foreign Relations (ECFR).
Snabbmatsrestaurang i nederländska Rotterdam som vandaliserats i protester mot utegångsförbud i coronans spår. Foto: Peter Dejong/AP/TT
Det finns inte någon enkel definition av vad som utgör ett populistiskt parti, men helt centralt är uppfattningen om att man företräder folket mot en elit.
De flesta europeiska populistpartier tillhör ytterhögern. I EU-parlamentet samarbetar de framför allt i partigrupperna ECR, där Sverigedemokraterna och polska Lag och rättvisa sitter, och i gruppen Identitet och demokrati, där franska Marine Le Pens och italienska Matteo Salvinis partier finns representerade.
Olika i öst och väst
Andra partier sitter i de mer salongsfähiga grupperna: det tjeckiska partiet Missnöjda medborgares aktion (ANO) i parlamentets liberala grupp, och den ungerske premiärminister Viktor Orbáns Fidesz i den konservativa gruppen, exempelvis.
De förenas i sin nationalism och invandrings- och EU-motstånd. Däremot skiljer de sig åt vad gäller grad av ekonomisk liberalism och sociala värderingsfrågor, där exempelvis populistpartierna i öst, men knappast i väst, har kampen mot "genusideologi" som ett av sina huvudnummer. Bilden blir ännu mer komplicerad om man ser till inställningen till Vladimir Putin, kriget i Ukraina eller hur coronapandemin ska hanteras.
Deras ursprung är också olika: italienska Lega och belgiska Flamländskt intresse (VB) är gamla partier, sprungna ur regionalism, medan Sannfinländerna och Alternativ för Tyskland (AFD) är EU-missnöjespartier som startade efter finanskrisen 2008–2009.
Flera av de högerpopulistiska partier som varit etablerade sedan länge fick ett brett genomslag i och med flyktingvågen 2015, då över en miljon migranter – många av dem flyktingar från Syrien – kom till Europa.
Stormningen av Kapitolium
Det finns ett före och ett efter stormningen av Kapitolium. Både för USA och för västvärlden. Donald Trump går nu till historien som den första amerikanska president som vägrade att acceptera en valförlust.
Ledarna för EU-länderna och EU-institutionerna fördömde vad de såg som en attack mot demokratin och uppmanade till respekt för valresultatet. Somliga lade uttryckligen skulden på Donald Trump, bland dem Luxemburgs utrikesminister Jean Asselborn som kallade den amerikanske presidenten “politisk pyroman”.
Legaledaren Matteo Salvini i Italien visade på den amerikanska valdagen den 3 november i fjol sitt stöd för Donald Trump. Foto: Roberto Monaldo/LaPresse via AP/TT
Men ledarna för Europas populistiska partier var mer lågmälda: Alternativ för Tysklands ledare Tino Chrupalla och Legas Matteo Salvini fördömde själva våldshandlingarna, men undvek att koppla dem till Trumps lögner.
Det finns nyansskillnader populistledarna emellan: nederländske Geert Wilders twittrade till exempel att "resultatet av demokratiska val måste alltid respekteras, oavsett om man vinner eller förlorar".
Våldet i Washington har alltså tvingat många av Europas populistledare att markera ett visst avstånd till Trump, eller i alla fall inte aktivt försvara honom. Det gäller särskilt de partier som idag är i opposition och vill framstå som seriösa samarbetspartner i framtida regeringskoalitioner.
Så länge amerikanen kritiserade institutioner som kan kopplas till en elit gick det bra att stödja honom – det är en annan sak att undergräva själva folkviljan: ett valresultat.
Inte allierade
Även om Europas populister har glatts åt Trumps framgång och inspirerats, har de knappast varit allierade i någon praktisk mening.
Före valet till EU-parlamentet 2019 reste Trumps förre spinndoktor Steve Bannon på Europaturné, i ett försök att tråckla ihop en sammanhållen, mäktig rörelse som skulle förändra EU inifrån. Men luften pyste snabbt ur projektet. Partierna stod helt enkelt för långt ifrån varandra.
Något transatlantiskt samarbete har alltså inte förekommit mellan Trump och Europas ”minitrumpar”, med undantag för dem som sitter i regeringar och därmed haft bilaterala relationer med Trumpregeringen.
Ungerns högerpopulistiske premiärminister Viktor Orbán speglas i en glasruta vid ett EU-toppmöte i december 2020 om klimatet. Foto: Francisco Seco, Pool, AP/TT
– Polens Jarosław Kaczyński, Ungerns Viktor Orbán och Sloveniens Janez Janša förlorar en ideologisk vän i Trump och kommer dessutom att få svårt att bygga upp en motsvarande relation till Joe Biden, säger Pawel Zerka på tankesmedjan ECFR.
Janez Janša gratulerade Trump till vinsten i presidentvalet i november, innan resultatet hade offentliggjorts. Efter stormningen av Kapitolium fördömde Janša våldsamheterna, men antydde samtidigt en likvärdighet med vänsterprotester: "Demokrati förutsätter fredliga protester, men våld och dödshot – från vänster eller höger – är alltid fel", skrev Janša.
Corona testar populisterna
Faktum är att Europas populistpartier mår alldeles utmärkt idag. Två månader före parlamentsvalet i Nederländerna har Geert Wilders stöd av ungefär en fjärdedel av väljarna, och i Finland leder Sannfinländerna i mätningarna. De italienska ytterhögerpartierna Lega och Italiens bröder samlar tillsammans 40 procent av rösterna.
Skulle man se Europas populistpartier som en enda sammanhållen rörelse är den just nu väldigt stark. Det beror på att länder som fram till nyligen inte hade populistiska partier, som Spanien och Portugal, nu också har det.
Men tittar man på enskilda europeiska länder blir bilden mer komplex. I Tyskland har Alternativ för Tyskland sjunkit i mätningarna, till exempel, liksom det österrikiska Frihetspartiet.
Det verkliga testet för Europas populistiska partier blir den pågående pandemin. Under 2020 började stödet för populistiska partier i åtta europeiska länder minska, visar en opinionsmätning från Yougov. Förklaringen stavas corona.
Lika som bär? "Tjeckiske Trump", premiärminister Andrej Babiš, och hustrun Monika Babišova på besök hos Donald och Melania Trump i Vita huset 2019. Foto: Evan Vucci/AP/TT
Väljarnas aptit på att experimentera med populistiska partier brukar minska under kriser. Dessutom blir populismens kärnbudskap – att det finns en konflikt mellan folket och eliten – mindre tydligt när det finns en gemensam fiende i form av ett virus.
I de flesta europeiska länder sitter de populistiska partierna i opposition. Och under pandemin har väljarnas hela fokus legat på regeringarna, som genomfört smittskyddsåtgärder och fördelat ekonomiskt stöd. EU har fått på plats ett ekonomiskt stödpaket och förhandlat fram vaccinkontrakt.
Protester i Nederländerna
Pawel Zerka på tankesmedjan ECFR säger att populisterna ännu inte har kapitaliserat på covid, men att det än finns gott om möjligheter. De kommande månaderna kan bli avgörande.
De stödprogram som sjösatts för att undvika konkurser och massarbetslöshet kan inte pågå i all oändlighet och i Sydeuropa börjar pengarna ta slut. Till det kommer vårens vaccinationskampanjer som innebär potentiellt känsliga offentliga samtal, såsom ifall vaccination ska vara obligatorisk eller inte.
Därtill finns det på många håll en uppdämd frustration över coronarestriktionerna. I helgen införde Nederländerna utegångsförbud efter klockan nio på kvällen, något som inte förekommit sedan andra världskriget. Protester mot utegångsförbudet ledde till våldsamma upplopp och hundratals gripna, och i staden Urk brände ungdomar ned en drive in-mottagning för covidtestning.
I den brittiska tidningen The Guardian liknar statsvetaren och populismexperten Matthijs Rooduijn coronaviruset vid en vulkan: "Det har slagit hårt mot populismen, men det kommer att lämna efter sig bördig mark för framtiden."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar